Carlforska

40 år sedan i år, Datumet var 8 juni, då jag slutade plugget. Studenten. Carlforska gymnasiet. 2 år ekonomisk. 2 år tidsfördriv. Fyllt av fika på badhusets café. 2 år av att försöka lära sig förstå livet. Matematik? Samhällslära? Psykologi? Jag förstod rätt snabbt att det inte handlade lika mycket om kunskapen som hur väl lärarna ens mindes vem du var, för att få relativt justa betyg. Mig mindes man inte, plus att jag, ska vi säga inte levererade på nivån vad man borde när man gick i gymnasiet.

Jag minns som om det var igår, känslan när det var dags att springa ut. Lite rörigt. Någon hade säkert koll, de flesta inte. Rätt vad det var skrek någon.

”Ek 2A!”

Ett par av oss var på vift. Vi rusade mot glasdörrarna och hann ifatt klassen. Stämningen var obeskrivlig. Men jag tror ändå någonstans min känsla inte riktigt var på samma våglängd som de andras.

Utanför stod tusentals föräldrar, far och morföräldrar och syskon. Fyllde den enorma asfaltsplanen. Skyltar med babybilder, blommor, färgglada snören. Det visslades i pipor, tjöts i horn, hojtades hurra. Längtan efter att få komma ut i den stora världen försvann långt bakom känslan av lättnad att aldrig mer behöva slå upp en lärobok. Jag kände fysiskt hur ångesten över att inte ha läst läxan, som en påträngande morgon Pink, lämnade kroppen. Mitt tjut var högre och ljusare än alla andras. På gränsen mot,

”behöver han vård?”

Vita brallor, vita cykeldojjor, vit skjorta, en kavaj som hade guldliknande trådar i sig som glänste och blänkte i förmiddagssolen, en slips i samma nyans, studentmössan på svaj. Man skulle gå runt och be folk skriva sina namn i den. Tror jag fick ihop 6 namn innan jag tröttnade. Jag ville iväg. Ville aldrig mer känna doften av materialrum. Ville aldrig mer gå in i en jumpasal och göra en massa skitövningar. Sitta i ett klassrum och höra på medan en lärare försökte göra stora och små parenteser med plus och gångertecken framför och bakom, intressant.

Minns hur jag på måndagar, trippeltimma i företagsekonomi, satt och tittade ut genom fönstret, svävade iväg. Vem fan bryr sig om debet och kredit? Jag ska ut i den där världen och försöka slåss med allt som är visuellt. Det här tar tid, jag behöver fokusera på livet! Inte på om ett påhittat skitföretag har köpt för många lastpallar till sitt skitlager! Lär mig istället något vettigt! Hur bemöter man varandra? Hur ska jag göra när min syn försvinner? Ska jag tacka ja till förtidspension? Som 18 åring? Är det ok att sen sätta sig i ett hörn och blåsa salivbubblor? Utan att tänka? Lär oss något viktigt för fan! Något vi har nytta av! Vad gör man när pengarna är slut på kontot och hyran ska betalas? Ingen jävel som vet det va? Trots lärarhögskola och allt.

Vi festade på kvällen. Tappade bort varandra. Några åkte till Elba, de flesta av oss andra missade båten. Sen spreds vi ut som löv för vinden. Tror inte jag träffat någon enda sedan dess. Kanske på krogen någon gång.

”Nämen tjena! Va fan! Läget? Måste varit… ja jäklar, en massa år sen! Kul, träffat någon annan? Ha det gott, hälsa om du träffar nån. Hej.”

Jag sprang för livet ut genom glasdörrarna. Hörde jublet från massan av människor. Gav fullständigt fan i betyg och framtid. Ville bara bort.

Låter kanske som jag inte gillade skoltiden? Fel, jag tyckte den var helt ok. Tidsfördriv. Träffa polarna. Planera helgfester. Kolla in tjejer. Vi lirade en del kort på håltimmarna, det var kul. Det var själva lektionerna som var meningslösa. Att sitta still i 45 minuter och lyssna på en lärare som var trött på sin egen röst. Mitt koncentrationsspann var kort, några få sekunder. Om jag däremot fick pilla med något, en penna, ett sudd, vad som helst, kunde jag fokusera relativt länge. Men det fick man inte.

”Lägg ifrån dig pennan Johan och lyssna.”

De hade ingen aning om att effekten blev den motsatta. Pilla, lyssna, inte pilla, inte lyssna. Det gick helt enkelt inte. För att det inte rent fysiskt skulle börja krypa i benen var jag tvungen att försvinna i tankar och drömmar. Jag kände mig fastlåst i skolbänken. Fick nästan panik. Lärde mig nog kanske där och då att stå ut. Att ha tålamod. Bortse från vad kroppen och hjärnan säger och bara sitta still och låtsas lyssna.

Nåväl. Så var det och så blev det. Jag rusade ut, bestämde snabbt med några av polarna att vi skulle träffas någonstans efter att vi varit hemma och pliktskyldigt ätit smörgåstårta med familj. Minns att jag la mig och sov någon timma innan jag tog en dusch och drog vidare.

Var för några dagar sedan i ett av gymnasierna här på Gotland och såg en konsert med en stand-upadept som tar studenten. Skoldoften fanns där. Tog mig direkt tillbaka 40 år. Lättnadskänslan av att veta att jag inte var elev, var påtaglig. Så med de orden säger vi grattis till er, studenter, och må livet ta er på härliga resor.

Eders ///Js