Och så hamnar jag i tankar om respekt. Hur ordet missbrukas. Bland gängen som blandar ihop det med rädsla.
”Respekt grabben!”
Jag tror få människor har respekt för gängen och dess medlemmar. Rädd däremot, är man förmodligen.
Respekt hade jag för min morfar som blev 102 år. Började jobbkariären som 14 åring på kvarnen i Skinnskatteberg, och fortsatte arbeta till långt efter pensionen. Stark som en oxe, med en näve som kunde krossa vartenda ben i ens hand om han klämde till. Lyfte gjutjärnsspisar upp på flaket till sin lastbil med råstyrka.
Respekt har man för bedrifter. För folk som jobbar för djur, natur, människor.
En person som har respekt hos andra, är också en omtyckt person.
Det blir en varm dag idag. Vi sa det nyss, jag och Pälshög, när vi knatade längs traktorstigen. En dag då man egentligen borde åka till havet, strosa i vattenbrynet, sandalerna i händerna medan de kyliga vågorna sköljer över tårna, käka en glass och ta en lur i skuggan av en martall. Kanske i morgon…
Trädgårdens alla trädkronor är fyllda av sjungande fåglar. Låter som en tropisk djungel. Lustigt hur de beter sig. Skriker och väsnas för att få ligga. Tänk om vi människor gjorde samma sak… kom på att vi gör det, på krogen, efter några bira. Inte lika vackert. Vi låter mer som svårstartade bilar.
Att sitta nykter på krogen och lyssna på sliriga diskussioner, raggrepliker och de där som är så påstrukna att de konstant ligger 10 minuter efter, gör att man häpnar över att vi överhuvudtaget lyckas reproducera oss.
Jag ska gå in nu, klä mig tjusigare än cargoshorts och linne, och gå på en avslutningskonsert på ett gymnasium. Något jag inte gjort på 10 år, sedan sorkarna gick ur plugget. Har blivit inbjuden av en stand-upadept som gick kursen jag höll för ungdomar, som slutar plugget.
Det var i år exakt 40 år sedan jag själv sprang ut genom Carlforskagymnasiets glasdörrar och möttes av 2000 elevers föräldrar syskon och andra anhöriga. Känslan av att lämna skoltiden var euforisk. Jag tror ingen sprang ut snabbare än mig, jublade högre, hoppade ihärdigare och drog fortare från skolgården. Betygen var så usla att de mer liknade en tipskupong. 1 x 2, i allt. Har aldrig visat upp det vid någon anställning. Tror inte ens jag har det kvar. Om jag ska vara ärlig försvann det förmodligen i samma sekund jag slet av mig studentmössan och kavajen.
Jag minns att jag fick starka ettor i svenska och musik. Min svenskamajje sa efter att jag lämnat in en uppgift där vi fritt fick hitta på något att skriva om, att mitt sätt att berätta aldrig kommer hitta en plattform. Han var inte särskilt trevlig, gubbjäveln! Tillfredsställelsen jag fick var att jag visste att när augusti kom skulle mitt liv starta och öppna upp sig, medan hans hamsterhjul redan var i rullning. Samma elever, med andra namn, samma matsal, samma oinspirerande lektioner och samma skit med att försöka minnas vem som var vem och ge rätt betyg.
Minns att jag när han sa det där om plattform, tänkte att oavsett hur obefintlig plattformen än skulle bli, kommer den vara betydligt färggladare än plattformen han styrde över. Klassrummet på andra våningen i B-huset i Carlforskagymnasiet Västerås 1984, med utsikt över cykelparkeringen och en och annan blå stadsbuss som passerade på Kristiansborgsallén.
”Så snyt dig i skinkan! Jag vann den här!”
Vi kör govänner, rakt in i den här dagen och veckan. Nya krafter har tagits. Energin fyllts på under helgen. På återläsande.
Eders ///J