Jag ska berätta om något jag var med om igår, som jag aldrig tidigare upplevt och aldrig igen vill uppleva.
Vi tog som vanligt vår lunchpromenad, jag och Pälshög. Kommer till traktorstigen. Jag tar av selet och lägger det som vanligt vid vägkanten för att slippa bära det med mig under promenaden genom skogen.
Vi går. Jag har honom kopplad halva promenaden och lös sista halvan. Jag tänker och funderar som jag alltid gör under promenaderna. Jag låter käppen åka framför mig i en av traktorstigens spår medan tankarna vandrar. Endast undermedvetet medveten om omgivningen. Precis som när jag såg. Promenerade i en egen värld, men hade ändå koll på omgivningen.
Rätt vad det är prasslar det till vid sidan av oss. Det låter som en hare som snabbt skuttar iväg ur sitt gömställe. Märkligt tänker jag, att den hoppar fram när vi gått förbi. PH stannar till men gör inget.
För någon dag sedan var vi med om samma sak. Hare hoppar upp, han drar efter i full sula, trots att han var kopplad. Då måste man vara beredd. 30 kilo som kommer upp i maxfart på 3 steg. Jag hann aldrig följa med armen som jag brukar. En lite mjukare inbromsning. Flexit högg till och repet gick av med en snärt. Jag stannade, han stannade också, förmodligen förundrad över vad som egentligen hände. Så nu har vi ett lite starkare koppel.
Inte ens en minut efter harhoppet märker jag att marken ändrat karaktär. Det känns som om vi inte längre går på traktorstigen. Jag måste ha varit så inne i mina egna tankar att jag inte märkt att han gått ut på fältet till vänster. Innan skogen, bara ett par hundra meter från oljegrusvägen och där vi som vanligt startat promenaden.
Jag vänder mig åt höger för att gå tillbaka upp på stigen men hittar den inte. Sveper med käppen. I och med snön är det svårt att känna skillnad på markytan. Är det jord eller skogsmull. Var är jag? Jag tar ett par steg till men märker att det inte finns minsta antydan på traktorstig. Mäh va fa… jag har ju nyss gått på den för i …! Säger åt PH att gå tillbaka upp på vägen. Han är förvirrad, så jag slutar ge honom kommandon för att inte trassla till det. Jag försöker orientera mig. Solen är uppe, klockan är strax efter 13. Den lyser från ett håll jag inte gillar. I min föreställning borde den lysa från kl 5 om jag går mot kl 12. Nu lyser den från kl 1. Jag vänder mig om och försöker gå tillbaka från det håll jag kom. Letar efter mina fotspår med käppen och händerna. Jag hittar inga. Går försiktigt framåt. En kulle av något slag dyker upp direkt framför mig. Där jag befinner mig ska det definitivt inte finnas någon kulle eller jordhög. Jag stannar och står still. Lyssnar och försöker höra ljud från omkringliggande gårdar eller bilar på vägen. Det är helt tyst. Bara jag fåglarna och Pälshögens tassar i snön.
Jag tar upp mobilen och letar fram appen Ariadne. Ett bra verktyg för oss synskadade där man kan lägga in olika platsmarkeringar. Jag har lagt in vårt hus, början av traktorstigen, slutet av traktorstigen och några andra orienteringspunkter både i Visby och i Kalifornien. Jag klickar på knappen, var är jag, och får direkt upp att jag är 30 meter från slutet på traktorstigen. 30 meter? Vi har ju inte ens börjat promenera. Appen säger i samma sekund att den inte får fram kartdata då mottagningen är usel. Jag känner ingen panik, jag är på Gotland för fasen, inte på Arktis. Jag vänder mig om igen och försöker få ordning på min inre navigator, men jag har snurrat runt så många gånger att jag tappat orienteringen. Solen har gått i moln så jag har inte ens den att tvivla på. Jag kollar Ariadne igen. 25 meter från slutet på traktorstigen. Men hur kan den säga så? Det är minst 1,3 kilometer kvar till slutet på traktorstigen från där jag nu står! Vi har ju precis börjat gå!
Jag blir som jag ibland brukar bli, trött, och sätter igång att bara gå. Vad kan hända? Det är som sagt Gotland. Och från där vi befinner oss kan 4 saker hända. Antingen går jag rakt in i skogen och har då direkt koll på var jag är. Eller så går jag längs fältet och kommer fram till ett dike som om jag följer det åt ena hållet leder till samma skog, eller åt det andra, baksidan på min egen miniäng. Eller så hamnar jag på traktorstigen igen. Eller ut på oljegrusvägen. Det går inte att hamna någon annanstans från min position. Så jag går. 10 steg, 20. Sen stannar jag igen. Det känns fel. Något stämmer inte. Jag tar upp min kompassapp. Vrider mig efter den och står enligt mig åt helt fel håll än vad den påstår. Min inre kompass är ur funktion och det är oerhört svårt att lita på det digitala, särskilt som de hackar och trasslar. Jag slår igång Ariadne igen. 60 meter från slutet på traktorstigen. Skitapp! Det är fel! Jag kan inte vara i slutet på stigen när vi inte ens gått en tiondel av den! Jag går in i något som heter favoriter, där alla punkter är sparade och ser att Huset, hemma, är 1,2 kilometer i riktning kl 7. Nu börjar det bli obehagligt. Där jag står är jag max 300 meter hemifrån. Om jag bara kunde hitta rätt riktning skulle jag kunna gå över fältet till närmsta granne, upp på deras lagårdsbacke och vara hemma på 3 minuter. Om jag bara visste åt vilket jävla håll det är! Jag släcker telefonen och går tillbaka de 20 stegen och fortsätter ytterligare vad jag beräknar kan vara 30 steg. Stannar och tar upp mobilen igen. Ariadne säger att jag nu är 3 meter från slutet på traktorstigen. Solen kikar fram och jag vänder mig mot den.
Ok, vi låtsas att jag är där Ariadne påstår att jag är, där jag brukar vända med hunden, och går tillbaka hemåt. Vi går. Ariadne meddelar att avståndet till slutet på traktorstigen blir större för varje steg. Plötsligt känner jag att jag står på lite fastare snö. Packad. Jag känner med handen. Traktorhjulspår. Jag tar några ytterligare steg och känner med käppen på höger sida. Där är en bäck. Någon dryg meter djup. Precis där en bäck vid slutet av traktorstigen också har en bäck. Vi fortsätter sakta framåt längs den här traktorstigen. Hur…? Var är jag? Ariadne meddelar att jag nu är 90 meter från slutet på traktorstigen. Att mitt hus ligger 1,2 kilometer kl 1. Jag blir helt ställd men fortsätter gå. Pälshögen nosar och snosar. Vi passerar orienteringspunkter jag känner igen. Jag vet nu exakt var jag är men kan inte för alla pengar i världen förstå hur det gått till.
Ariadne har haft rätt hela tiden. Jag var nu på väg tillbaka mot oljegrusvägen. Jag gick längs den traktorstig jag gått längs tusen och åter tusen gånger.
Men var tog första delen av min promenad vägen? Hur kan den bara ha försvunnit ur medvetandet? 1,3 kilometers skogspromenad är fullständigt borta för mig.
Jag har alltså startat promenaden och gått hela vägen, kommit fram till slutet, 1,3 kilometer, och lämnat stigen och gått rakt ut på det fältet ett tiotal steg innan jag upptäckte det och trodde hunden lett ut mig på fältet som ligger precis i början av promenaden.
Så när jag står där är jag alltså helt övertygad om att jag bara gått ett par hundra meter. Inte ens desorienterad då jag var övertygad om att jag befann mig på en plats 1,3 kilometer från där jag stod.
Att komma vilse när man är blind kan vara ansträngande och jobbigt, men oftast finns orienteringspunkter att navigera efter. Trafikljud från ett håll gör att man vet var den eller den gatan ligger. I Visby är havets vågor en bra ljudfyr. Så oftast kommer man på var man är och kan trixa sig rätt.
Så det som ger mig rysningar av den här upplevelsen är inte själva vilsenheten, utan tidsförsvinnandet. Var tog 15 minuters promenad genom skogen vägen? Man kan gå och drömma, men ändå ha koll på att man knatat. Kanske lite förvånad över att det gått så snabbt. Men det här var något helt annat. Som ett snäpp med fingret. Haren som skuttade upp kan lika gärna ha gjort det i början av promenaden som i mitten eller slutet. Jag har ingen aning. Och vill egentligen inte veta heller. Hoppas aldrig mer få uppleva det här.
Eders ///J