Ni vet den där känslan när man just lättat sig på en buss? Vet ni inte? Inte jag heller.
Åkte till fastlandet i helgen och hängde med mina sorkar. Tog båten som vanligt, sov under överresan och tog bussen från Nynäs till Stockholm.
En ledsagerska kom och mötte mig vid hytten. Otroligt trevlig. Vi pratade och skrattade och knatade mot bussen. Hon visade mig fram till ett tomt säte. Sa att det förmodligen skulle vara hon som kom och mötte mig när jag skulle tillbaks. Vi sa ha det så bra och hejdå.
Jag satte mig tillrätta. Tog fram hörlurarna medan folk strömmade ombord. Plötsligt hörde jag bakom mig hur någon sa
”Nej, akta, sätt dig inte där. Det är någon som bajsat på sätet.”
Jag slutade pyssla med mitt och lyssnade. Ett kort snack mellan den som varnat och den som tänkt sätta sig.
”Men herre gud!”
”Ja, haha, konstigt att de inte städar bussarna mellan turerna.”
När jag lyssnat klart på flera varningar då folk varit på väg att sätta sig i fekalierna, förstod jag att det var en hel… kanske till och med ett par hela korvar, om man säger så. Någon hade alltså gjort ifrån sig på riktigt, på sätet, rest sig och gått.
Bussen började rulla. Doften som givetvis ofta följer med sånt man bör göra endast på toalett, försvann från mig som tur var då fekaliesätet var det bakom mig, och bussens fläkt blåste framifrån. Stackarna, tänkte jag, som sitter bakom sätet bakom mitt.
Vi gungade vidare. Jag säkrade min ryggsäck och lyfte upp den från golvet. Om bussen måste bromsa in lite hastigt kanske högen på sätet sätts i rullning och dunsar ner och rullar mot mig. Jag spjärnade fast fötterna mot sätet framför, och när jag säkrat mig började jag fundera.
Hur hade det rent praktiskt gått till? Om personen haft byxor skulle den i så fall behövt knäppa upp, dra av sig, rätt långt ner också, gjort det den skulle utan att trilla bakåt, upp med brallorna igen och sen gått. Eller hade den kjol? I så fall skulle det förmodligen varit enklare. Upp med kjolen, ned med underbrallorna, tjoff, upp med allt och iväg.
Det märkliga var att eftersom chaffisen inte verkat varit medveten om att någon gjort ifrån sig eftersom det låg där det så att säga låg, betyder att ingen kan ha sett att det hänt. Jag menar om någon sett en person huka och klämma under morgonresan mot 11-båten till Visby, skulle den väl sagt något? Eller har vi hamnat där nu? Att man bara sneglar till på personen som gör morgontoaletten utan att göra annat än att fortsätta skrålla på mobilen och hoppas på att det inte kommer stinka allt för jävligt?
Undrar vad den gör nu? Bajsmänniskan? Knatar runt på Gotland och tänker att
”Uj vilken klubba jag drog ur mig på anslutningsbussen till båten i lördags.”
Jag vet, jag ska inte raljera. Den kan ha varit sjuk. Man vet inte bakgrunden osv etc mm. Oavsett kan man ändå varna chauffören kan jag tycka.
”Du, fasen, du vet sätesrad 15?”
”Ja.”
”Om jag säger så här. Bussen bör få sig en rekond innan nästa tripp. Ett tips bara.”
Fastlandsresan blev en lustig resa i mänskliga förhållanden.
När jag och sork knatade igår förmiddags, mot cityterminalen, gick vi förbi Hovstallet, eller vad det nu heter, där prinsessan Madeleine bor. Han beskrev hur stort det var. Ingång för bilar, hästar och vad det verkade större flygplan.
När vi sen nådde korsningen knatade vi ut i gatan. En stor Jeep-SUV saktade in och lät oss passera.
”Fasen.” Säger sorken, ”Undrar om inte det där var hon?”
”Vilken hon?”
”Prinsessan som bor i Hovstallet vi passerade.”
Han slog regnumret. Mycket riktigt, det dök upp som om det inte fanns. Ett par ungar i baksätet.
Vi gick vidare, ett par minuter senare hamnade vi mitt i ett uteliggargräl. Ett par hesa röster vrålade åt varandra. Påsar och kartonger samlades ihop medan grälet fortsatte.
”Tänk dig,” sa jag, ”att prinsessan gått runt hemma och fixat sig för dagen. Ropat på ungarna. Ni måste göra er i ordning nu, vi ska till mormor och morfar och fika! Att deras mormor och morfar är drottning och kung!”
”Ja, skumt.”
”Men helt normalt i det hushållet. De gör sig i ordning precis som vi gjorde när ni var små. Rappa för fan! Vi ska till farmor och käka lurre!”
”Haha, ja.”
”Hon knatar ner till sin bil som förmodligen kostar mer än många svenskars hus samtidigt som de där två,” jag nickade bakåt mot uteliggarna, ”packar ihop sina kartonger de sovit på i vetskap om att det bara är någon månad kvar nu innan det börjar bli riktigt kallt ute både på nätter och dagar. Att de inte förrän i maj igen kommer kunna känna sig varma och torra.”
Vi funderade över det medan vi gick vidare. Sånt är välan livet kan jag tro. En del bajsar på bussäten medan prinsessor åker till slottet och förmiddagsfikar med grevar och baroner.
Underliga äro herrens vägar.
Ha en härlig vecka nu govänner. Eders ///J