Köper aldrig sprit själv, får av alla i julklapp och födelsedagspresent istället, flaskorna räcker mer än väl mellan dagarna då jag endast tar en sluring på fredagen, och en på lördagen, och då menar jag endast en. Morfar tog en varje kväll innan han la sig, jag kommer kanske dit också så småningom.
Andra morfarliknande beteenden är att jag kommer på mig själv med att mummelsjunga för hunden medan jag klär mig och går ut ur huset.
Morfar sjöng (för mig 6 år) eller för sig själv, ”Johan på snippen han köpte klaver…”, medan vi gick mot hans lastbil för att åka runt och hämta upp skrot som han sen körde ner till Västerås hamn och sålde.
Jag sjunger en hemmagjord text om Pälshögen till en melodi av något klassiskt stycke jag inte kan namnet på. Han bryr sig inte nämnvärt, men jag märker att jag sjunger på exakt samma vis som morfar.
Jag kan också komma på mig när vi sitter och fikar, att jag funderar över när jag kan gå ut till ladan och sätta igång att häfta isolering. Där är förvisso en skillnad då morfar aldrig funderade över när det var passande att lämna fikabordet, oavsett vilka gäster som var där. Han gick bara.
”Nähä, man tackar för fikat.” Med djup rumpmasdialekt. Slutinformerat. 3 minuter senare hördes hammarslag eller plåtgnissel från ladan. Finskjortan utbytt mot en oljig flanellskjorta, Militärfärgade slitstarka byxor köpta på Ö&B och kronankepan på plats.
Jag hade faktiskt kvar de brallorna ett tag. De hängde kvar här i snickarboden när jag köpte loss huset, men var alldeles för stora för mig. Kronankepan däremot, sitter på huvudet när jag drar i skruv i något, eller går runt med hammaren och slår i spik som krupit ur trät.
Sitter just nu och känner ett sug efter att gå ut och skjuta fast isolering i pumphuset med häftpistolen. Bättre än drogsug förmodligen. Kanske inte så särskilt mycket billigare, men hälsosammare.
Äpplet faller välan inte så långt från äppelträdet skulle jag tro. Om jag inte vore blind skulle nog en hel del vara ombyggt eller under ombyggnation. Inget ont som inte har något gott med sig antar jag.
Den stora skillnaden på min morfar och mig är att jag kan njuta av tillvaron. Att jag kan vara här och ha kul i det som är. Han roade sig aldrig med något mer än bilbingo någon gång per år. Och korsord. När man sa att man skulle iväg på det ena eller andra, var hans kommentar ”Va ska dä va bra för, va?” Det var så han var. Resor var meningslösa. Väder ointressant. Att uppleva något nytt och annorlunda fanns ingen vettig anledning till.
När han var för gammal för att bygga något på huset där vi nu bor, slutade han åka hit. Det var då jag köpte loss det.
Jag har inga problem att ligga i soffan trots att det finns saker som bör åtgärdas på huset. ”Det ordna si.”
Nu har fredagen återigen nått oss. Tiden går självklart inte snabbare ju äldre man blir även om det känns så. Det är fredag, så blir det lördag, och innan man hinner fatta vad som hänt är det fredag igen.
Min teori är att man med åren sorterar bort ointressant info, och låter de fragmenten passera oregistrerat. Och ju äldre man blir växer de ointressanta fragmenten, vilket gör att det känns som dagarna går lite snabbare för varje år. Så rätt vad det är pratar vi inte fredagar längre, då pratar vi månader. Var tog oktober vägen? Ena sekunden hade jag badbrallor, nu tjocktröja och allvädersskor. Så går det över i år. ”Visst firade vi hennes 30 årsdag förra året? Va? Var det 6 år sedan!?!”
Ha en finfin en, fredag. Eders ///Johan