Menu

Johan Seige

About Johan Seige

Posts by Johan Seige:

Var tog tiden vägen?

Jag ska berätta om något jag var med om igår, som jag aldrig tidigare upplevt och aldrig igen vill uppleva.

Vi tog som vanligt vår lunchpromenad, jag och Pälshög. Kommer till traktorstigen. Jag tar av selet och lägger det som vanligt vid vägkanten för att slippa bära det med mig under promenaden genom skogen.

Vi går. Jag har honom kopplad halva promenaden och lös sista halvan. Jag tänker och funderar som jag alltid gör under promenaderna. Jag låter käppen åka framför mig i en av traktorstigens spår medan tankarna vandrar. Endast undermedvetet medveten om omgivningen. Precis som när jag såg. Promenerade i en egen värld, men hade ändå koll på omgivningen.

Rätt vad det är prasslar det till vid sidan av oss. Det låter som en hare som snabbt skuttar iväg ur sitt gömställe. Märkligt tänker jag, att den hoppar fram när vi gått förbi. PH stannar till men gör inget.

För någon dag sedan var vi med om samma sak. Hare hoppar upp, han drar efter i full sula, trots att han var kopplad. Då måste man vara beredd. 30 kilo som kommer upp i maxfart på 3 steg. Jag hann aldrig följa med armen som jag brukar. En lite mjukare inbromsning. Flexit högg till och repet gick av med en snärt. Jag stannade, han stannade också, förmodligen förundrad över vad som egentligen hände. Så nu har vi ett lite starkare koppel.

Inte ens en minut efter harhoppet märker jag att marken ändrat karaktär. Det känns som om vi inte längre går på traktorstigen. Jag måste ha varit så inne i mina egna tankar att jag inte märkt att han gått ut på fältet till vänster. Innan skogen, bara ett par hundra meter från oljegrusvägen och där vi som vanligt startat promenaden.

Jag vänder mig åt höger för att gå tillbaka upp på stigen men hittar den inte. Sveper med käppen. I och med snön är det svårt att känna skillnad på markytan. Är det jord eller skogsmull. Var är jag? Jag tar ett par steg till men märker att det inte finns minsta antydan på traktorstig. Mäh va fa… jag har ju nyss gått på den för i …! Säger åt PH att gå tillbaka upp på vägen. Han är förvirrad, så jag slutar ge honom kommandon för att inte trassla till det. Jag försöker orientera mig. Solen är uppe, klockan är strax efter 13. Den lyser från ett håll jag inte gillar. I min föreställning borde den lysa från kl 5 om jag går mot kl 12. Nu lyser den från kl 1. Jag vänder mig om och försöker gå tillbaka från det håll jag kom. Letar efter mina fotspår med käppen och händerna. Jag hittar inga. Går försiktigt framåt. En kulle av något slag dyker upp direkt framför mig. Där jag befinner mig ska det definitivt inte finnas någon kulle eller jordhög. Jag stannar och står still. Lyssnar och försöker höra ljud från omkringliggande gårdar eller bilar på vägen. Det är helt tyst. Bara jag fåglarna och Pälshögens tassar i snön.

Jag tar upp mobilen och letar fram appen Ariadne. Ett bra verktyg för oss synskadade där man kan lägga in olika platsmarkeringar. Jag har lagt in vårt hus, början av traktorstigen, slutet av traktorstigen och några andra orienteringspunkter både i Visby och i Kalifornien. Jag klickar på knappen, var är jag, och får direkt upp att jag är 30 meter från slutet på traktorstigen. 30 meter? Vi har ju inte ens börjat promenera. Appen säger i samma sekund att den inte får fram kartdata då mottagningen är usel. Jag känner ingen panik, jag är på Gotland för fasen, inte på Arktis. Jag vänder mig om igen och försöker få ordning på min inre navigator, men jag har snurrat runt så många gånger att jag tappat orienteringen. Solen har gått i moln så jag har inte ens den att tvivla på. Jag kollar Ariadne igen. 25 meter från slutet på traktorstigen. Men hur kan den säga så? Det är minst 1,3 kilometer kvar till slutet på traktorstigen från där jag nu står! Vi har ju precis börjat gå!

Jag blir som jag ibland brukar bli, trött, och sätter igång att bara gå. Vad kan hända? Det är som sagt Gotland. Och från där vi befinner oss kan 4 saker hända. Antingen går jag rakt in i skogen och har då direkt koll på var jag är. Eller så går jag längs fältet och kommer fram till ett dike som om jag följer det åt ena hållet leder till samma skog, eller åt det andra, baksidan på min egen miniäng. Eller så hamnar jag på traktorstigen igen. Eller ut på oljegrusvägen. Det går inte att hamna någon annanstans från min position. Så jag går. 10 steg, 20. Sen stannar jag igen. Det känns fel. Något stämmer inte. Jag tar upp min kompassapp. Vrider mig efter den och står enligt mig åt helt fel håll än vad den påstår. Min inre kompass är ur funktion och det är oerhört svårt att lita på det digitala, särskilt som de hackar och trasslar. Jag slår igång Ariadne igen. 60 meter från slutet på traktorstigen. Skitapp! Det är fel! Jag kan inte vara i slutet på stigen när vi inte ens gått en tiondel av den! Jag går in i något som heter favoriter, där alla punkter är sparade och ser att Huset, hemma, är 1,2 kilometer i riktning kl 7. Nu börjar det bli obehagligt. Där jag står är jag max 300 meter hemifrån. Om jag bara kunde hitta rätt riktning skulle jag kunna gå över fältet till närmsta granne, upp på deras lagårdsbacke och vara hemma på 3 minuter. Om jag bara visste åt vilket jävla håll det är! Jag släcker telefonen och går tillbaka de 20 stegen och fortsätter ytterligare vad jag beräknar kan vara 30 steg. Stannar och tar upp mobilen igen. Ariadne säger att jag nu är 3 meter från slutet på traktorstigen. Solen kikar fram och jag vänder mig mot den.

Ok, vi låtsas att jag är där Ariadne påstår att jag är, där jag brukar vända med hunden, och går tillbaka hemåt. Vi går. Ariadne meddelar att avståndet till slutet på traktorstigen blir större för varje steg. Plötsligt känner jag att jag står på lite fastare snö. Packad. Jag känner med handen. Traktorhjulspår. Jag tar några ytterligare steg och känner med käppen på höger sida. Där är en bäck. Någon dryg meter djup. Precis där en bäck vid slutet av traktorstigen också har en bäck. Vi fortsätter sakta framåt längs den här traktorstigen. Hur…? Var är jag? Ariadne meddelar att jag nu är 90 meter från slutet på traktorstigen. Att mitt hus ligger 1,2 kilometer kl 1. Jag blir helt ställd men fortsätter gå. Pälshögen nosar och snosar. Vi passerar orienteringspunkter jag känner igen. Jag vet nu exakt var jag är men kan inte för alla pengar i världen förstå hur det gått till.

Ariadne har haft rätt hela tiden. Jag var nu på väg tillbaka mot oljegrusvägen. Jag gick längs den traktorstig jag gått längs tusen och åter tusen gånger.

Men var tog första delen av min promenad vägen? Hur kan den bara ha försvunnit ur medvetandet? 1,3 kilometers skogspromenad är fullständigt borta för mig.

Jag har alltså startat promenaden och gått hela vägen, kommit fram till slutet, 1,3 kilometer, och lämnat stigen och gått rakt ut på det fältet ett tiotal steg innan jag upptäckte det och trodde hunden lett ut mig på fältet som ligger precis i början av promenaden.

Så när jag står där är jag alltså helt övertygad om att jag bara gått ett par hundra meter. Inte ens desorienterad då jag var övertygad om att jag befann mig på en plats 1,3 kilometer från där jag stod.

Att komma vilse när man är blind kan vara ansträngande och jobbigt, men oftast finns orienteringspunkter att navigera efter. Trafikljud från ett håll gör att man vet var den eller den gatan ligger. I Visby är havets vågor en bra ljudfyr. Så oftast kommer man på var man är och kan trixa sig rätt.

Så det som ger mig rysningar av den här upplevelsen är inte själva vilsenheten, utan tidsförsvinnandet. Var tog 15 minuters promenad genom skogen vägen? Man kan gå och drömma, men ändå ha koll på att man knatat. Kanske lite förvånad över att det gått så snabbt. Men det här var något helt annat. Som ett snäpp med fingret. Haren som skuttade upp kan lika gärna ha gjort det i början av promenaden som i mitten eller slutet. Jag har ingen aning. Och vill egentligen inte veta heller. Hoppas aldrig mer få uppleva det här.

Eders ///J

Jul nyår musik! Får duga som rubrik

, , , , , , , , , , , ,

Hostar mig genom natten. Pälshög petar på mig med sin våta nos. Dags att gå upp kompis? Ge mig mat?

Jag stapplar upp, ger honom hans, försöker hosta bort något i halsen som sitter som berg. Frågar Siri vad vi har för väder. 5 grader och dimma.

Vi knatar ut. PH säkert och spikrakt som den vältränade tjänstehund han är. Jag osoven, snörvlande som en tonåring och otränad sedan ett par veckor.

Vi svänger av in på traktorstigen. Det är verkligen dimmigt ute. Jag ser ingen skillnad, men det känns. Har aldrig varit med om att vi haft 100 % luftfuktighet tidigare, nu har vi det. Fukten gör något med halsen. Jag hostar så jag tvingas böja mig framåt. Låter som en gammal bondgubbe. Hörs förmodligen till grannsocknarna. Plötsligt släpper det. Utan att gå in på detaljer rensades allt ut med ett hostvrål jag inte är särskilt stolt över.

Vi vände relativt tidigt. Orkade inte gå hela vägen.

Vi vinglade upp på köksverandan. Jag vinglade, PH stadigt. Jag torkade av hans tassar. Han hade ingen lust att lyfta höger bak. Lyfte den ett par centimeter och ställde ner den igen. Vände sig om och tittade på den, på mig, viftade med svansen. Jag fattade. Något knas. Jag lyfte den försiktigt och lät fingrarna stryka sakta över trampdynorna, och där satt den, taggen. Inpressad mellan två av trampdynorna, till botten. Jag fick precis tag i den och började försiktigt dra. Pratade med honom under tiden. Måste gjort vidrigt ont då den satt så djupt att den knappt gick att dra ut. Efter en halvminut släppte den. Tjock som en tändsticka, ett par centimeter lång. Pälshög försökte inte en enda gång dra bort tassen ur min hand. Stod bara där, trots smärtan, Totalt litandes på mig och att vad det än nu var jag gjorde, var det för att hjälpa honom. Förmodligen för att han själv inte har några andra syften.

Jag visade honom stickan. Han nosade på den och verkade inte särskilt imponerad.

Nu har jag kaffe i muggen, julknäcke med edamer och ett par vört med leverpastej på tallriken. TVn går på svag volym. Hör fragment från programledarna när de presenterar en kvinnlig artist som gått in i väggen men nu släppt nytt. Vet inte ålder, men hon låter som alla unga tjejer låter just nu. Stöpta i samma mall, inget som sticker ut, avtrubbade spetsar och sandpapprade för att kunna glida runt i skvalradio utan att störa. Fasen vad hård och grinig jag låter. Men tänk vad trevligt det vore om man bara en enda gång kunde få bli berörd av ny musik? Av att höra en röst som inte gått genom Idolfiltret och knådats till av sångpedagoger. Var är de nya Kate Bush, Pat Benatar, Cindy Lauper, Debbie Harry, Chrissy Hein? Sångerskor med en känsla som får en att trilla baklänges, och personlighet som är fascinerande.

Men sån är väl tiden kan jag tänka. Att musiken i vissa led verkar blivit mer som ett verktyg att nå kändisskapet. De hinner knappt släppa första singeln innan de castas till Så mycket bättre, Fångarna på fortet och Farmen VIP.

Sista fredagen innan vi byter år. Vet inte varför jag alltid känner det som att kommande år kommer bli ett riktigt bra ett, när det oftast blir på ett ungefär som det som just passerat. Tack gode gud för hoppet.

Nu står en kock på TV och pratar nötig smak, crisp och syra. Perfekt timeing att slå av, slå igång någon av ovannämnda damer på lagom volym och skriva sångtexter till några låtar.

Om jag inte skriver något mer före nyår så önskar jag er här ett mycket gott slut på 2024.

Eders ///J

Julensam

, , , , ,

…och vadå? Att vara själv på julen är bara skönt!

Inga små j-la tomtar i vartenda fönster. Sååå nice. Jag slipper klä granen, har inte ens någon. Jag byter radiokanal, man blir galen av alla jullåtar som spelas överallt och hela tiden!

Nej nej nej, jag har inte köpt en julklapp sedan ungarna var små. Så j-la skönt. Våga vägra julen! Det gör mig illamående att se alla stressa runt, ut och in ur butiker, kassar i båda händerna medan de ser panikslagna ut. Sååå skönt att slippa allt det där.

Va, nej aldrig, jag har inte ätit julskinka sen 90-talet. En Calsone och en helt vanlig öl är standard för mig på julafton. Våga vägra traditioner! Vadå tradition med Calsone? Jämför du min Calsone på julaftonen med alla andras ångestjulbord? Jaha, så du menar att bara för att jag äter en Calsone varenda jul, har jag skapat en tradition? Ta och kolla upp det där med traditioner innan du yttrar dig va.

Jag påverkas inte ett dugg av att vara ensam på jul. Det känns bara skönt. Sååå skönt! Har inte sett Kalle sedan ungarna var små. Sen vi skiljde oss. Vadå? Att de inte ville fira med mig beror på deras mamma. Själva sa de att de tyckte det var jätteskönt att inte ha julgran eller stjärnor i fönstren. De tyckte till och med det var lite roligt att vi åt Falukorv och pasta istället för julbord. Hur gamla de var? Runt 4 – 5. I den åldern fattar man ändå inget, så om vi hade julpynt eller inte spelade ingen roll sa de.

Nej du, så att anledningen att de inte vill fira jul tillsammans med mig längre är helt deras mammas fel. Hon påverkade de att… va? Nej i och för sig firar jag inte jul, så… Men ändå.

Ska hur som helst bli jädrigt skönt när de här stressdagarna är över. Nej jag är defenitivt inte stressad! Jag är lugn som en filbunke, till skillnad från majoriteten av alla andra där ute. Ingen glögg, inte en enda pepparkaka. Våga vägra pepparkakor. Skulle aldrig falla mig in att gå på jobbets julbord. Om man inte kan bjuda sina anställda på en vanlig normal middag under resten av året, varför ska jag då gå på något så hysteriskt som ett julbord?

Vad snackar du om? Tjatar jag om det här vartenda år? Det gör jag väl för f-n inte alls! Jag skulle aldrig… Vadå Facebookminnen? Mmm, ok, jaha och om jag skulle ha nämnt det tidigare då, är det olaglit eller? Att våga kritisera julen litegrann? Ojdå, råkade jag trampa på någons tår kanske? Nu snackar du skit igen! Menar du att om jag verkligen skulle strunta i julen skulle jag inte hela tiden påpeka hur ointresserad jag är av att fira den? Snicksnack! Lägg av nu! Jag har absolut inget behov av att säga att jag inte gillar julen. Men jag har väl ändå fortfarande rätt att yttra mig va? Yttrandefriheten finns väl kvar ändå va? Trots all j-la sill och pastej? Just det, så snacka inte. Och att jag åker runt i stan på julaftonseftermmiddagen har inte ett skit att göra med att det är julafton! Jag åker runt varenda dag oavsett det är jul eller inte! Lägg av nu! Den enda anledningen att jag tittar in genom fönstren är för att bekräfta hur rätt jag gör när jag struntar i julen! Stressen bara osar ut genom husen. Julångesten är så tät längs villagatorna att den nästan går att ta på. Vadå, vad vet du om det? Du firar väl jul va, som alla andra? Just det, så snacka inte när du inte vet något. Ja ok, då är väl din familj ett undantag då, som har det så lugnt och trevligt och alldeles underbart då, runt julbordet, va! Grattis som f-n till det då! Om du tog dig ut i verkligheten lite så skulle du kanske få se lite annat än den där låtsasvärlden du går runt i.

Samma skit på nyår. Jag har inte firat nyår sedan ungarna var små, och tack gode gud för det! Slips och kavaj man aldrig annars använder. Nej fy f-n säger jag. Om man inte accepterar mig som jag är kan man dra åt h-v-te. Om jag inte duger i jeans och t-shirt så får det vara. Vadå för någon annans skull, vad menar du? Jag är ju singel, så vem skulle jag klä upp mig för menar du? Va? Så du menar att jag inte blir bjuden på nyårsfest för att jag vägrar klä mig i kavaj? Jaha du, då får det väl vara så då va? Jag tror aldrig jag hört något så snobbigt i mitt liv! Så du menar att jag skulle klä mig för alla andras skull? Jag då? Om jag inte vill? Räknas inte det eller? Är jag barnslig? För att jag sätter ner foten och säger nej till jul och nyår? Mina ungar? Dra inte in mina ungar i det här! De tycker egentligen som mig och kommer fatta det när de blir större. Ja de är över 30 nu, men det spelar ingen roll. Jag orkar inte snacka med dig längre nu. Vet du? Ta och sätt dig och fundera lite över din inställning till saker och ting och tänk sedan vem av oss som lever sitt egna liv utav eller andras liv. Du, när jag träffade mina ungar senast har du inte ett skit med att göra! Inte heller om jag träffat någon. Och vad vänner beträffar har jag ett perfekt förhållande till folk i min omgivning. Jag gillar att åka på semester själv och ge fullständigt tusan i alla turistfällor! Lägg av nu, stick hem till din lilla familj och ät din lilla skinkmacka och paté och sen kan du dra åt h-v-te!

Eders ///J

Olika världar

Ni vet den där känslan när man just lättat sig på en buss? Vet ni inte? Inte jag heller.

Åkte till fastlandet i helgen och hängde med mina sorkar. Tog båten som vanligt, sov under överresan och tog bussen från Nynäs till Stockholm.

En ledsagerska kom och mötte mig vid hytten. Otroligt trevlig. Vi pratade och skrattade och knatade mot bussen. Hon visade mig fram till ett tomt säte. Sa att det förmodligen skulle vara hon som kom och mötte mig när jag skulle tillbaks. Vi sa ha det så bra och hejdå.

Jag satte mig tillrätta. Tog fram hörlurarna medan folk strömmade ombord. Plötsligt hörde jag bakom mig hur någon sa

”Nej, akta, sätt dig inte där. Det är någon som bajsat på sätet.”

Jag slutade pyssla med mitt och lyssnade. Ett kort snack mellan den som varnat och den som tänkt sätta sig.

”Men herre gud!”

”Ja, haha, konstigt att de inte städar bussarna mellan turerna.”

När jag lyssnat klart på flera varningar då folk varit på väg att sätta sig i fekalierna, förstod jag att det var en hel… kanske till och med ett par hela korvar, om man säger så. Någon hade alltså gjort ifrån sig på riktigt, på sätet, rest sig och gått.

Bussen började rulla. Doften som givetvis ofta följer med sånt man bör göra endast på toalett, försvann från mig som tur var då fekaliesätet var det bakom mig, och bussens fläkt blåste framifrån. Stackarna, tänkte jag, som sitter bakom sätet bakom mitt.

Vi gungade vidare. Jag säkrade min ryggsäck och lyfte upp den från golvet. Om bussen måste bromsa in lite hastigt kanske högen på sätet sätts i rullning och dunsar ner och rullar mot mig. Jag spjärnade fast fötterna mot sätet framför, och när jag säkrat mig började jag fundera.

Hur hade det rent praktiskt gått till? Om personen haft byxor skulle den i så fall behövt knäppa upp, dra av sig, rätt långt ner också, gjort det den skulle utan att trilla bakåt, upp med brallorna igen och sen gått. Eller hade den kjol? I så fall skulle det förmodligen varit enklare. Upp med kjolen, ned med underbrallorna, tjoff, upp med allt och iväg.

Det märkliga var att eftersom chaffisen inte verkat varit medveten om att någon gjort ifrån sig eftersom det låg där det så att säga låg, betyder att ingen kan ha sett att det hänt. Jag menar om någon sett en person huka och klämma under morgonresan mot 11-båten till Visby, skulle den väl sagt något? Eller har vi hamnat där nu? Att man bara sneglar till på personen som gör morgontoaletten utan att göra annat än att fortsätta skrålla på mobilen och hoppas på att det inte kommer stinka allt för jävligt?

Undrar vad den gör nu? Bajsmänniskan? Knatar runt på Gotland och tänker att

”Uj vilken klubba jag drog ur mig på anslutningsbussen till båten i lördags.”

Jag vet, jag ska inte raljera. Den kan ha varit sjuk. Man vet inte bakgrunden osv etc mm. Oavsett kan man ändå varna chauffören kan jag tycka.

”Du, fasen, du vet sätesrad 15?”

”Ja.”

”Om jag säger så här. Bussen bör få sig en rekond innan nästa tripp. Ett tips bara.”

Fastlandsresan blev en lustig resa i mänskliga förhållanden.

När jag och sork knatade igår förmiddags, mot cityterminalen, gick vi förbi Hovstallet, eller vad det nu heter, där prinsessan Madeleine bor. Han beskrev hur stort det var. Ingång för bilar, hästar och vad det verkade större flygplan.

När vi sen nådde korsningen knatade vi ut i gatan. En stor Jeep-SUV saktade in och lät oss passera.

”Fasen.” Säger sorken, ”Undrar om inte det där var hon?”

”Vilken hon?”

”Prinsessan som bor i Hovstallet vi passerade.”

Han slog regnumret. Mycket riktigt, det dök upp som om det inte fanns. Ett par ungar i baksätet.

Vi gick vidare, ett par minuter senare hamnade vi mitt i ett uteliggargräl. Ett par hesa röster vrålade åt varandra. Påsar och kartonger samlades ihop medan grälet fortsatte.

”Tänk dig,” sa jag, ”att prinsessan gått runt hemma och fixat sig för dagen. Ropat på ungarna. Ni måste göra er i ordning nu, vi ska till mormor och morfar och fika! Att deras mormor och morfar är drottning och kung!”

”Ja, skumt.”

”Men helt normalt i det hushållet. De gör sig i ordning precis som vi gjorde när ni var små. Rappa för fan! Vi ska till farmor och käka lurre!”

”Haha, ja.”

”Hon knatar ner till sin bil som förmodligen kostar mer än många svenskars hus samtidigt som de där två,” jag nickade bakåt mot uteliggarna, ”packar ihop sina kartonger de sovit på i vetskap om att det bara är någon månad kvar nu innan det börjar bli riktigt kallt ute både på nätter och dagar. Att de inte förrän i maj igen kommer kunna känna sig varma och torra.”

Vi funderade över det medan vi gick vidare. Sånt är välan livet kan jag tro. En del bajsar på bussäten medan prinsessor åker till slottet och förmiddagsfikar med grevar och baroner.

Underliga äro herrens vägar.

Ha en härlig vecka nu govänner. Eders ///J

Jag har blivit som min morfar

, , , , , , , ,

Köper aldrig sprit själv, får av alla i julklapp och födelsedagspresent istället, flaskorna räcker mer än väl mellan dagarna då jag endast tar en sluring på fredagen, och en på lördagen, och då menar jag endast en. Morfar tog en varje kväll innan han la sig, jag kommer kanske dit också så småningom.

Andra morfarliknande beteenden är att jag kommer på mig själv med att mummelsjunga för hunden medan jag klär mig och går ut ur huset.

Morfar sjöng (för mig 6 år) eller för sig själv, ”Johan på snippen han köpte klaver…”, medan vi gick mot hans lastbil för att åka runt och hämta upp skrot som han sen körde ner till Västerås hamn och sålde.

Jag sjunger en hemmagjord text om Pälshögen till en melodi av något klassiskt stycke jag inte kan namnet på. Han bryr sig inte nämnvärt, men jag märker att jag sjunger på exakt samma vis som morfar.

Jag kan också komma på mig när vi sitter och fikar, att jag funderar över när jag kan gå ut till ladan och sätta igång att häfta isolering. Där är förvisso en skillnad då morfar aldrig funderade över när det var passande att lämna fikabordet, oavsett vilka gäster som var där. Han gick bara.

”Nähä, man tackar för fikat.” Med djup rumpmasdialekt. Slutinformerat. 3 minuter senare hördes hammarslag eller plåtgnissel från ladan. Finskjortan utbytt mot en oljig flanellskjorta, Militärfärgade slitstarka byxor köpta på Ö&B och kronankepan på plats.

Jag hade faktiskt kvar de brallorna ett tag. De hängde kvar här i snickarboden när jag köpte loss huset, men var alldeles för stora för mig. Kronankepan däremot, sitter på huvudet när jag drar i skruv i något, eller går runt med hammaren och slår i spik som krupit ur trät.

Sitter just nu och känner ett sug efter att gå ut och skjuta fast isolering i pumphuset med häftpistolen. Bättre än drogsug förmodligen. Kanske inte så särskilt mycket billigare, men hälsosammare.

Äpplet faller välan inte så långt från äppelträdet skulle jag tro. Om jag inte vore blind skulle nog en hel del vara ombyggt eller under ombyggnation. Inget ont som inte har något gott med sig antar jag.

Den stora skillnaden på min morfar och mig är att jag kan njuta av tillvaron. Att jag kan vara här och ha kul i det som är. Han roade sig aldrig med något mer än bilbingo någon gång per år. Och korsord. När man sa att man skulle iväg på det ena eller andra, var hans kommentar ”Va ska dä va bra för, va?” Det var så han var. Resor var meningslösa. Väder ointressant. Att uppleva något nytt och annorlunda fanns ingen vettig anledning till.

När han var för gammal för att bygga något på huset där vi nu bor, slutade han åka hit. Det var då jag köpte loss det.

Jag har inga problem att ligga i soffan trots att det finns saker som bör åtgärdas på huset. ”Det ordna si.”

Nu har fredagen återigen nått oss. Tiden går självklart inte snabbare ju äldre man blir även om det känns så. Det är fredag, så blir det lördag, och innan man hinner fatta vad som hänt är det fredag igen.

Min teori är att man med åren sorterar bort ointressant info, och låter de fragmenten passera oregistrerat. Och ju äldre man blir växer de ointressanta fragmenten, vilket gör att det känns som dagarna går lite snabbare för varje år. Så rätt vad det är pratar vi inte fredagar längre, då pratar vi månader. Var tog oktober vägen? Ena sekunden hade jag badbrallor, nu tjocktröja och allvädersskor. Så går det över i år. ”Visst firade vi hennes 30 årsdag förra året? Va? Var det 6 år sedan!?!”

Ha en finfin en, fredag. Eders ///Johan

Våld

, , , , ,

Hittade ett kåseri jag skrev för 18 år sedan åt VLT. Kommer bjussa lite på gammal skåpmat här då och då. Skrivit för

Skrivet april 2006. Uppstädat en gnutta september 2024.

Diskussionerna går heta om hur man ska få bukt med våldet på våra gator och torg. 0 tolerans. Jättebra. Varför ska vi tolerera något som helst våld? Finns ingen anledning alls tycker jag.

TV gick runt och intervjuade folk på stan och alla höll med.

”Vi vill inte ha våld och bråk på våra gator.”

I studion intervjuade de också någon typ av idrottsman i samband med att det visades några riktigt saftiga slagsmål på fotbolls och hockeyplaner.

De frågade idrottskillen om han och hans kompisar i laget verkligen var bra förebilder för de unga då de själva spöar skiten ur varandra och skriker glåpord åt alla som kommer i vägen för att de förlorade bollen eller pucken.

Han sa att publiken nog inte var så dum att den inte förstod att en fotbolls eller hockeymatch inte går att jämföra med verkligheten…!?

Intressant tänkte jag, att man när man får på sig en tröja med en siffra på ryggen inte längre befinner sig i verkligheten. Att man plötsligt kan slå, hoppa och sparka tarmarna ur varandra utan att det känns, syns eller påverkar de som drabbas eller tittar.

Är det inte på riktigt? En match?

Är det inte riktigt blod som rinner ner längst hockeyspelarens kind efter att han fått en klubba slagen i trynet? Coolt. Alla borde också fatta att de bara låtsasspottar på varandra?

Så självklart tycker jag att alla idrottskillar och tjejer ska undantas 0 toleransnivåregeln. Vi ska ha ett slagsmålsfritt samhälle, utom när det gäller idrotten eftersom idrott är… på låtsas? Det är ju match!

Kanske också borde gälla musikanter. I fall det skulle vara så att någon hårdrockare känner för att bita huvudet av en fladdermus under en spelning.

Och publiken också då förståss. Det är ju ändå inte riktigt på riktigt så länge man är inne i konsertlokalen. Tycker också idrottspubliken borde få dispens från 0 toleransnivån, eftersom det inte är den verkliga verkligheten man upplever när man sportar och står i eller tittar på evenemanget. För visst fattar väl (publiken) att man bara får slåss och skända varandra inne på arenan? I samma sekund vi går ut genom grindarna är vi väl tillbaka i verkligheten igen. Helt opåverkade av vad som hänt på arenan. Visst förstår väl våra ungar att deras förebilder bara slåss på låtsas? Det är ju match! Visst förstår våra barn att deras idoler bara kallar varandra svartskalle och cp-domare under matchen?

”Egentligen tycker jag ju inte dommarn var ett C… eller ja, alltså, dum i huvudet. Men det blir så när man är lite uppvarvad och ligger under med 30 – 7.”

Förståeligt. Tror krogslagsmålen också litegrann beror på att man är uppvarvad. Va fan, lite uppvarvning har väl ingen dött av?

Vill du slåss, börja idrotta. Där är det inte riktigt på riktigt, utan det riktiga är lite på låtsas. Som ”alla borde fatta!”.

Johan Seige

För erfaren för att bry mig

, , , , , , , ,

Jag minns fortfarande känslan när jag var 13 och klev upp på Viksängsgårdens scen med Mauro och Wahlund och drog av ett gäng hårdrockcovers på lussevakan. Den känslan, tänk om man kunde få tillbaka den igen, bara för en enda gång. En kick man tidigare bara fått genom att klättra högt upp i träd eller hoppa stavhopp över Svartån.

”Det är minst 30 meter djupt här faktiskt!”

Att staven man hoppade med bara var 2 eller 3 meter lång och ändå nådde botten, sa man inget om. Det var kicken som var viktig. Och ju djupare vatten desto starkare kick.

Känslan är väl fortfarande där någonstans förmodligen, under all erfarenhet och beräkning.

”Hur mycket publik är det där uppe??”

”Halva gaget.”

Man blir härdad. Räknar publikhuvuden som cash. Inte alltid givetvis, men när man inte får fullt fast gage utan får procent på sålda biljetter, tenderar man att bli lite loj i tanken.

När vi klev upp första gången, lucia 1979, fanns inte en enda tanke på något annat än det som skulle göras. Levereras musik. Att få spela låtarna man tidigare bara lyssnat på i sitt pojkrum och spelat låtsasgitarr till, dragit på sig hörlurar, vridit upp volymen och spelat trummor till och drömt sig in som medlem i idolerna, var obeskrivlig.

Men så är välan livet kan jag tro. Det ska mycket till innan man höjer ögonbrynet nu för tiden. Folk som beter sig märkligt eller försöker skapa något annorlunda för att sticka ut gör nog mest avtryck hos de lite ännu livsoerfarna skulle jag tro. De som fortfarande reagerar i chock eller med fniss när de möter någon på stan i Foppatåfflor och kronankepa. Medan vi andra nickar och förstår.

”Han orkade bara inte bry sig. Styrka broder.”

För oss som levt ett tag ska det mer till än en ståuppkomiker som skriker könsord i micken eller en konstnär som gjuter en cementklump, döper den till ”Springardamen i grått,” och kastar den i sjön, för att få oss att nämna det vid middagsbordet.

Vi kan däremot fundera och prata i dagar om var Kärlekens solglasögon som försvunnit i somras, tagit vägen.

”Jävla skumt. Är du säker på att du hade de här hemma senast?”

”Ja, jag hade de när jag körde bil hit, sen försvann de.”

Vi letar halvhjärtat då vi i samma sekund vi hittar de, vet att vi inte kommer ha något mysterium kvar att lösa. Vi hittade däremot hennes tofflor som också försvunnit ett par dagar tidigare. Örhängena dock, som enligt Kärlek, ”LÅG I ASKEN,” men inte gör det längre, är fortfarande ett mysterium. Och har så varit i något år. Extra bilnyckeln som också varit borta i över 3 – 4 år, dök upp i en väska som hänger bakom ena sovrumsdörren. Enligt fru har väskan under åren varit ”HELT TOM!”

Där har vi förresten ett helt eget mysterium. Varför hittar man alltid gamla saker som varit borta i evighet, när man letar efter något nytt som försvunnit, medan det nya som försvunnit fortsätter vara försvunnet? Den kan ni suga på medan en kändis klär sig i genomskinlig silverklänning för att synas.

Ha en finfin tisdag govänner

Eders Johan Seige

Pälshögen byter skepnad

, , , , , , , , , ,

Vi åkte till havet igår igen och tog ett seneftermiddagsdopp. Pälshögen byter nästan helt skepnad när han ser vågorna.

Hemma är han den där valpiga hoppsaloppsahunden som är glad hela tiden. Jagar gräshoppor och morrar åt sina egna fjärtar. Förvisso mycket duktig i tjänsten som ledarhund.

Men när vi kommer ner till havet blir han helt annorlunda. Äldre på något konstigt vis. Självklart vill han springa rakt ut i vågorna och sen rusa på stranden, men det dyker upp något underliggande beteende hos honom jag inte får grepp om.

Han jagar kopplet så fort vi kommer ut en bit i havet, hugger målmedvetet och bestämt efter flexihandtaget. Så igår beslutade vi att bara ha ett långt snöre, utan handtag. Då försökte han istället samla ihop repet och fånga det så nära min hand som möjligt. Kärlek sa att det kanske är enklast om vi kopplar loss honom helt. Sagt och gjort. Han blev lite lugnare.

Det är relativt långgrunt längs stränderna runt Gotland. Och där vi brukar vara går sandbottnen i vågor. Man går ut 10 – 20 meter och det når till låret innan det blir grunt igen, till vaderna. Så håller det på till de djupa delarna blir så djupa att man inte bottnar längre. Man kan vara 100 meter ut och ändå bara ha vatten till strax under knäna om man står på dyntopparna.

Han sprang på det grunda och dök rakt ner i det lite djupare vattnet. Lekte i vågorna och hade skoj. Men så fort jag gick ut och försökte doppa mig kom han efter i full fart. Han bet efter mitt armband, och när jag höll bort handen tog han tag i badbrallorna och vände och drog mig av full kraft in mig mot det grundare området. När vi kom fram och han bottnade ställde han sig och tittade ut över havet. Karaktären förändrades totalt. Allvarlig, som om han försvann in i något urminne. Jag satte mig på huk bredvid honom och fick ett snabbt slick på handen han bitit i för att dra mig i säkerhet. Han vände lika snabbt blicken igen mot de oändliga vågorna. Allvarlig, inte direkt drömsk eller spanande, bara tittande, lika mycket utåt som inåt.

Vi fortsatte busa lite, men hans utstrålning visade att han ville vi skulle gå upp. Jag försökte få honom att gå till Kärleken som stod på stranden. Hon lockade på honom, jag sa att det var ok, att han kunde gå och att jag skulle komma efter. Men han vägrade. Tog inte ett steg utan mig. Jag ville ta ett sista dopp och kastade mig baklänges från dynen ut i det lite djupare vattnet. Han pep och morrade nästan när han simmade efter mig. Som om han var seriöst irriterad.

”Jag skojar inte längre. Lägg av nu!”

Vi gick sida vid sida in till stranden. Han ställde sig mellan mig och kärleken och tittade rakt ut över havet. Tassarna utfällda som labbar har när de simmar eller går på snö. Stora som en manshand.

”Han ser nästan lite sorgsen ut.”

Jag höll med fru. Det kändes som om han saknade något, hade varit med om något han visste aldrig skulle komma tillbaka och såg det där ute bland vågorna, mellan himlen och horisonten.

Han brukar alltid sitta upp när vi åker hem. Kika på kossorna på ängena, bilar som passerar, folk som knatar längs vägen. Men nu la han sig tvärt. Inte förrän vi kom hem och han hoppat ur bagaget landade han i sig själv igen. I Pälshögen vi känner.

Nu är det morgon igen och han ligger på köksverandan framför mina fötter, har lagt sin favvohandduk som kudde och sover högt snusande.

Han förändrade igår mitt sätt att se på honom. Större, det finns något där djupt inne som är mer än en fantastisk ledarhund, galen pinnbärare och bästa vän. Något som han nog även om han kunnat prata, inte skulle pratat om.

Idag blir det Rockstjärnans hemmagjorda tacotallrik med smaksättarspecialingridiensen stark Chorizokorv i myntbitar vackert blandad i en härligt chiliflakekryddad veggofärs. Paprika efter smak, tomater dito, majs till burken tar slut. Och ett par gula hackade lökar så färska att ögonen tåras bara man tänker på att skala de. Allt ner i en gjutjärnskittel så stor att den skulle kunna vara med i en film där häxor kokar vilsna skogsvandrare.

I en annan skål gör man i ordning nachochips varsamt blandade med massor av Mozzarella, fetaost och vitlök, som sen ska ner i kitteln och blandas med allt gottit däri innan den åker in i ugnen.

Medan det står i ugnen kirrar man Johans special Chilikryddade taco sås med en gnutta yoghurt, den ska has att stänkas över maten vid intagande.

Man gör även i ordning en blandning av olivolja, pressad vitlök och kanske en gnutta smält smör, får se. Kryddar den rejält med vad man tycker kan passa, häller sen blandningen över några väl utvalda rostmackor och ställer in de i ugnen några minuter innan tacokitteln ska tas ut, och låter de bli så där nästan på gränsen till för mycket rostade.

Sen käkar man folks, till magen står i fyra hörn och man måste ta Pepsid innan man går och lägger sig för att inte halsbrännan ska bränna bort stämbanden.

Hav nu en härlig fredag på er så avvaktar vi till kl. 17 för det fredagerliga intaget av en sluring valfritt. För min del kan det bli rom, en fingerbredd bara, med en viskning vatten för smakhöjningens skull.

I morgon ryktas det om 29 grader här på ön, så då blir det kanske rent av ett dagsdopp. Plus ett kvällsdopp om andan faller på. Lovar att utan motstånd simma med Pälshögen mot land när han försöker rädda mig.

Eders ///J

Källarbanden Lokal musik

, , , , ,

Jag lyssnar på radion. Det händer tyvärr inte så ofta längre trots att jag egentligen inte har något emot P4. Funderar över varför. Tror det handlar om musiken. Jag använder aldrig ordet ”Mellanmjölk,” men tror kanske att det kan vara en rätt bra beskrivning på musiken som liras i radion nu för tiden.

Inget som sticker ut. Artister som låter som varandra.

”Johan, så har alla gamla gubbar sagt i alla tider!”

Nej, det har de inte. De har sagt att musiken varit ”skränig” när hårdrocken kom. ”Långhåriga drasuter,” när Beatles lät frissan växa ner över öronen. Men jag har aldrig hört någon säga att allt låter mellanmjölkigt och massproducerat.

Jag hörde de spela ett bidrag från P4 Nästa. Tävlingen där lokala artister får möjlighet att visa upp sig utan skivkontrakt eller management. Har själv varit med där och tävlat med lokala band. 2008 i Västerås, kom tvåa. Kanske 2010, minns inte riktigt, kom tvåa då också. 2014 Gotland tillsammans med Malin Mavian, tror fasen vi kom tvåa då! Jag menar det när jag säger att det inte gjorde något. Tvåa är jädrigt coolt ändå. Jag älskade att träffa de andra banden och musikanterna. Snacka musik och låtsnickreri. I vilken studio de lirat in etc.

När jag nu hör bidragen spelas upp låter de alla som välproddade Idoldeltagare. Låtarna är snyggt skrivna. Känslan av hemmasnickrat är helt borta. De där spännande och kul bryggorna, introna och solona finns inte längre. De är bortstädade. Allt är ”radioampassat.”

”Det får inte dra iväg allt för mycket, då tar de inte in den.”

Det är nog där vi har vägbulan skulle jag tro. Alla vill spelas på radio.

Jag saknar de, källarbanden. Entusiasmen man hör i sättet de spelar på sina instrument. Lyckan av att få stå i en repa och skriva låtar tillsammans. Inte alltid helt felfritt, men så himla kul att lyssna på. Spretigt och våghalsigt. ”Här är vi och det här är vår musik.”

De finns där ute, det vet jag med tanke på att så gott som alla replokaler på Gotland är överfyllda av de.

Det är riktigt tråkigt att lokalradiostationerna runt om i riket inte tar tillvara på de. Ger de utrymme att höras och få spridas. Så mycket musik som finns där ute. Så många band som är otroligt duktiga och skulle kunna gå hur långt som helst om de bara fick chansen.

Jag tror det är därför jag inte slår igång radion så ofta nu för tiden. ”Mellanmjölkmusiken.” När jag pratar med mina musikantpolare och bandmedlemmar, och vi surrar om var vi ska spela och skicka nya låtar, dyker nästan aldrig radion upp längre. När någon påpekar det skickar vi givetvis iväg ett mail även till de. men jag tippar på att vi tillhör en minoritet.

Försöker minnas när jag senast sträckte mig mot volymknappen för att höja och höra vad det var för sjyst låt som spelade. Mycket länge sedan.

Smaken är olika. Jag kan bara hoppas ändå, att musiken inte dör i radion. Att etern inte blir som sanddynen för en golfboll. Där den stannar utan att kunna rulla vidare. Det är ett så fint media för lokala artister. Våga spreta. Våga kliva ur den smala tunna malströmmen av samma same lika alla andra.

Ha en fridefull dag govänner. Själv drar jag igång lite amerikansk radio med ny ännu olirad blues country southern rock, och sätter igång att redigera föreställning och bok, Jamaicatrippen.

Eders ///Johan

Var tog clownerna vägen?

, , , , ,

Ni vet de där som drog runt på gatorna och skrämde skiten ur folk? Vad gör de nu?

Öppnar de garderoben då och då och tittar längtansfullt på sin dräkt? Kanske rent av provar den. Går ut i trapphuset men vänder när de hör dörren slå där nere. Man vill inte vara ensam clown där ute på gatan.

Fast frågan är hur uppmärksammad man egentligen skulle bli om man gick runt i clownkläder idag? Med tanke på allt annat folk har i huvudet. Alla stirrar i sina mobiler. Jag skulle säkert gjort samma sak om jag sett. Nu lyssnar jag istället. Nästan ännu värre då synen inte finns och hörseln dränks ut med ljudet av en skrikande Karen som får spel på ett fik då hon fått för lite mjölk i latten. Vet inte vad det är med de videosarna, men jag kan inte sluta kolla på de.

Det måste varit kämpigt för clownerna som ville skrämmas, om de mötte mig. En blind.

Samma sak slog det mig just, om man är blottare.

Scenario.

Blottaren står bakom ett träd invid en gångbana. Kvinna med ledarhund närmar sig. Blottaren hoppar fram, drar isär rocken samtidigt som han upptäcker att kvinnan är blind. Vad gör han? Beskriver sig?

”

Ursäkta, men du måste stanna nu! Jag har precis hoppat fram ur skogen och dragit isär rocken!

Jaha, vilken färg har den, rocken?

Va?

Är den svart? Vilket material? Jag är blind men vill ändå gärna skapa mig en bild.

Ja… den är svart med ett midjebälte och…

Midjebälte?

Ja.

Oj, är inte det rätt omodernt? Har du köpt den på Myrorna?

Va? Nej! Myrorna säljer förresten inte kläder.

Inte? Det trodde jag.

Strunt samma. Sen har jag väl kanske en medel… ja… du vet.

Vad?

Glöm det. Den är ändå nedpratad nu.

Ok, förlåt, fortsätt.

Jag har ett par mörkbruna strumpor och ett par Nice som har lite orange mönster och blåa snören.

Oj, de lät fina.

Tja, de är helt ok.

Jag vill inte låta otrevlig men jag behöver gå vidare nu och rasta hunden. Så om du tänkte fortsätta blottandet så får det gå undan.

”

Lite samma med clownerna tänker jag. Måste varit hopplöst att närma sig någon som inte ser det gula håret, den röda näsan och de svartsminkade ögonen.

Jag hör stegen, säger hej som om de vore vem som helst. De svarar besviket mumlande. Första gången de är ute och skräms så möter de ett blindstyre!

Jag kan ändå inte låta bli att fundera över deras persona, clownernas. Då de drog runt på gatorna i nådens år 2016, medan höstlöven fastnade på deras gigantiska skor.

Jobbar de? Som vad? Läkare? Konditorer? Förskollärare? Hade de egentligen en dröm om att bli en cirkusclown? Var de avundsjuka på gatumusikanterna och försökte skapa sin egen gatukonst?

Vore riktigt kul ifall någon av talkshowerna kunde samla ihop ett gäng av de och hålla ett samtal. Så många frågor, så många funderingar. Var de gifta? Vad sa de i så fall till sin hälft när de skulle ut och (clowna)?

”Jag tar en promenad älskling. Va, nej jag har inget särskilt i ryggan, dricka bara. Ja, jag ska se upp så jag inte möter en sån där clown. Ja skorna kanske är lite stora, men de hade bara 59:or kvar. Och jag gillar pistage, det vet du.”

Hur många psykologer satt vintern 2016 med F.D. clowner i besökssoffan och redde ut saker och ting?

Förmodligen frågor vi aldrig kommer få svar på. Precis som hur tankarna gick hos den som kom på första cykeln.

”Jag orkar inte gå längre, men är rädd för hästar.”

Lämnar er där gott folks, denna TBT medan sommarbrisen fortfarande gör det möjligt att sitta på köksverandan i shorts och t-shirt och skriva små enkla kåserier om allt, inget och livet.

Eders ///Johan

Load More