Menu

Ledarhund

Pälshögen byter skepnad

, , , , , , , , , ,

Vi åkte till havet igår igen och tog ett seneftermiddagsdopp. Pälshögen byter nästan helt skepnad när han ser vågorna.

Hemma är han den där valpiga hoppsaloppsahunden som är glad hela tiden. Jagar gräshoppor och morrar åt sina egna fjärtar. Förvisso mycket duktig i tjänsten som ledarhund.

Men när vi kommer ner till havet blir han helt annorlunda. Äldre på något konstigt vis. Självklart vill han springa rakt ut i vågorna och sen rusa på stranden, men det dyker upp något underliggande beteende hos honom jag inte får grepp om.

Han jagar kopplet så fort vi kommer ut en bit i havet, hugger målmedvetet och bestämt efter flexihandtaget. Så igår beslutade vi att bara ha ett långt snöre, utan handtag. Då försökte han istället samla ihop repet och fånga det så nära min hand som möjligt. Kärlek sa att det kanske är enklast om vi kopplar loss honom helt. Sagt och gjort. Han blev lite lugnare.

Det är relativt långgrunt längs stränderna runt Gotland. Och där vi brukar vara går sandbottnen i vågor. Man går ut 10 – 20 meter och det når till låret innan det blir grunt igen, till vaderna. Så håller det på till de djupa delarna blir så djupa att man inte bottnar längre. Man kan vara 100 meter ut och ändå bara ha vatten till strax under knäna om man står på dyntopparna.

Han sprang på det grunda och dök rakt ner i det lite djupare vattnet. Lekte i vågorna och hade skoj. Men så fort jag gick ut och försökte doppa mig kom han efter i full fart. Han bet efter mitt armband, och när jag höll bort handen tog han tag i badbrallorna och vände och drog mig av full kraft in mig mot det grundare området. När vi kom fram och han bottnade ställde han sig och tittade ut över havet. Karaktären förändrades totalt. Allvarlig, som om han försvann in i något urminne. Jag satte mig på huk bredvid honom och fick ett snabbt slick på handen han bitit i för att dra mig i säkerhet. Han vände lika snabbt blicken igen mot de oändliga vågorna. Allvarlig, inte direkt drömsk eller spanande, bara tittande, lika mycket utåt som inåt.

Vi fortsatte busa lite, men hans utstrålning visade att han ville vi skulle gå upp. Jag försökte få honom att gå till Kärleken som stod på stranden. Hon lockade på honom, jag sa att det var ok, att han kunde gå och att jag skulle komma efter. Men han vägrade. Tog inte ett steg utan mig. Jag ville ta ett sista dopp och kastade mig baklänges från dynen ut i det lite djupare vattnet. Han pep och morrade nästan när han simmade efter mig. Som om han var seriöst irriterad.

”Jag skojar inte längre. Lägg av nu!”

Vi gick sida vid sida in till stranden. Han ställde sig mellan mig och kärleken och tittade rakt ut över havet. Tassarna utfällda som labbar har när de simmar eller går på snö. Stora som en manshand.

”Han ser nästan lite sorgsen ut.”

Jag höll med fru. Det kändes som om han saknade något, hade varit med om något han visste aldrig skulle komma tillbaka och såg det där ute bland vågorna, mellan himlen och horisonten.

Han brukar alltid sitta upp när vi åker hem. Kika på kossorna på ängena, bilar som passerar, folk som knatar längs vägen. Men nu la han sig tvärt. Inte förrän vi kom hem och han hoppat ur bagaget landade han i sig själv igen. I Pälshögen vi känner.

Nu är det morgon igen och han ligger på köksverandan framför mina fötter, har lagt sin favvohandduk som kudde och sover högt snusande.

Han förändrade igår mitt sätt att se på honom. Större, det finns något där djupt inne som är mer än en fantastisk ledarhund, galen pinnbärare och bästa vän. Något som han nog även om han kunnat prata, inte skulle pratat om.

Idag blir det Rockstjärnans hemmagjorda tacotallrik med smaksättarspecialingridiensen stark Chorizokorv i myntbitar vackert blandad i en härligt chiliflakekryddad veggofärs. Paprika efter smak, tomater dito, majs till burken tar slut. Och ett par gula hackade lökar så färska att ögonen tåras bara man tänker på att skala de. Allt ner i en gjutjärnskittel så stor att den skulle kunna vara med i en film där häxor kokar vilsna skogsvandrare.

I en annan skål gör man i ordning nachochips varsamt blandade med massor av Mozzarella, fetaost och vitlök, som sen ska ner i kitteln och blandas med allt gottit däri innan den åker in i ugnen.

Medan det står i ugnen kirrar man Johans special Chilikryddade taco sås med en gnutta yoghurt, den ska has att stänkas över maten vid intagande.

Man gör även i ordning en blandning av olivolja, pressad vitlök och kanske en gnutta smält smör, får se. Kryddar den rejält med vad man tycker kan passa, häller sen blandningen över några väl utvalda rostmackor och ställer in de i ugnen några minuter innan tacokitteln ska tas ut, och låter de bli så där nästan på gränsen till för mycket rostade.

Sen käkar man folks, till magen står i fyra hörn och man måste ta Pepsid innan man går och lägger sig för att inte halsbrännan ska bränna bort stämbanden.

Hav nu en härlig fredag på er så avvaktar vi till kl. 17 för det fredagerliga intaget av en sluring valfritt. För min del kan det bli rom, en fingerbredd bara, med en viskning vatten för smakhöjningens skull.

I morgon ryktas det om 29 grader här på ön, så då blir det kanske rent av ett dagsdopp. Plus ett kvällsdopp om andan faller på. Lovar att utan motstånd simma med Pälshögen mot land när han försöker rädda mig.

Eders ///J

Pälshögen

, , , , , , , ,

Vi vaknar. Solen skiner. De har skövlat lite mer skog. Maskiner och sågklingor ekar mellan de kvarvarande träden.

Märkligt egentligen, att jag inte får släppa min hund lös då han kan störa djuren och dess ungar. Medan det går finfint att köra skotare traktorer och fyrhjulingar rakt över bon ungar och holkar.

Saker jag aldrig kommer förstå mig på.

När vi kommer hem går Pälshögen runt och nosar. Söker något. De sista åkte igår. Inga gäster kvar. Han kommer fram till mig, sätter nosen mot min hand, frågar. Jag hukar mig, klappar om.

”Vi är kvar kompis. Rockstjärna och Pälshög.”

Han blir fortfarande bekymrad och orolig när bilar packas och resväskor bärs.

Hans första månader i livet var hos en fodervärd. När han sedan var 1 år flyttade han till tränaren och kenneln där han också är född, och bodde i stallar ett år medan han tränades till ledarhund.

Han kom hit förra året i juni, strax över 2 år. Han har ett enormt behov av närhet. Ligger alltid precis bredvid mig medan jag sitter på köksverandan och skriver. Trots att han just under skrivande stund rullar runt på rygg på gräset.

Minns när han just kommit hit. Bara några veckor efter skulle vi på Springsteenkonsert. Konserten var i Göteborg, kenneln där han tränats ligger inte allt för långt därifrån. Han fick självklart bo där en natt medan vi förlustade oss i GBG.

Trots att vi inte kände varandra så bra än märkte jag direkt att hans attityd förändrades så fort vi kom in på kenneln.

Innan vi ens hunnit ta emot kaffemuggarna klev han upp i en av bäddarna och slog en rejäl sjua. Om någon någonsin protesterat tydligare än så så har jag missat det.

Vi gick på konserten. Bästa jag varit på. Tankarna var ändå hos PH. Han hade ju ingen aning om han blivit lämnad igen.

Dagen efter åt vi frukost snabbare än vi brukar. Både jag och Kärlek tänkte på hur han stått där bredvid kennelägaren och sett efter oss när vi åkte iväg. Försökte inte springa efter eller ens gnälla. Bara stod där och såg efter bilen. Jösses, vi visste att vi skulle komma tillbaka dagen efter, men han hade ingen aning.

Vi svängde in på planen framför stallarna. En ung tjej mötte oss. Ägaren och tränaren var ute på annat, hon hade fått instruktioner och visste vilka vi var.

Hon gick tillbaka in i byggnaden och kom efter någon minut ut igen med pälshögen knatandes bredvid. Tittandes sig runt omkring. Undrandes vad den här dagen skulle föra med sig. Tänkte han på oss? Saknade han oss? Eller hade han bara accepterat att hans liv återgått till att få bo i stallarna?

Så fick han syn på oss. Han blev helt stel. Stod still i någon sekund innan han gav ifrån sig ett dovt ljud, kanske ett skall, och sprang snabbare än jag någonsin upplevt rakt fram mot oss. Han passerade utan att sänka farten en sekund och for rätt upp i skuffen till sin plats. Sin filt. Om han viftat mer på svansen när han stod där bak i bilen skulle hans rygg gått av. Den lyckan var äkta.

När vi sen efter bilresan genom landet och båtresa över havet kom hem och han fick syn på ladan, det lilla huset, köksverandan, och kände igen sig, började han springa. Plockade vedklabbar i farten och galopperade som en häst mellan ladan och hammocken, runt huset, i cirklar vid torkställningen och tillbaks igen.. Det blir väl så kan jag tänka, när man vill uttrycka sin glädje och lycka och inte kan prata. Då fick han mitt hjärta.

Vi sitter ofta, han och jag, sida vid sida, på köksverandan och pratar. Jag på brädorna med fötterna på gräset. Han lätt lutad mot mig. Jag pratar, berättar om allt inuti, han lyssnar, spanar över ägorna. Vi hjälper varandra att ta oss genom livet, Rockstjärna och Pälshög. Rygg mot rygg, han beroende av mig, jag av honom.

När vi sitter där och pratar inser jag att det är just de stunderna som är mitt liv. Allt annat är småttigt på något vis. Drama och tjafs förtvinar snabbt. Hinder får lösningar. Eller så förblir de hinder man måste lära sig leva med. Inspiration att producera något, skapa kultur växer. Prioritera och skriva. Köra ett par utmaningar på Quizkampen och jobba på att inte beröras när man förlorar med 16 – 3.

”Jag är inte korkad, det var frågorna som var värdelösa bara.”

Det är hans mjuka öron som får mig att bli lugn. Hans erfarna själ som ger mig styrka. Hans totala kärlek och glädje som gör att jag vill gå vidare.

Nu har han kommit upp på köksverandan och lagt sig precis nedanför gungstolen där jag sitter. En tass och nosen under ena meden eller vad det nu kallas på gungstol. Antingen är han omedveten om att stolen är av gungvariant. Eller så litar han helt på att jag fortsätter sitta med spända vader och håller stolen uppe så han kan snarka i lugn och ro under den.

Ur min iPhone hörs Zack Brown Band. Märkligt, jag har högtalare i storlekar allt från fickformat till större än en vuxen man lite här och där i huset och ladan. Ändå kör jag countryradion ur iPhonens skräphögtalare. Men det är väl en del av det kan jag tro. Av att leva livet utan att hela tiden jaga något bättre, en förklaring på allt eller ett syfte med vad man för tillfället gör. Att bara vara nöjd just där man är.

”Det hörs, då duger det för nu.”

Jag gör det när jag skriver. Försöker rensa ur. En författare som skriver för djupa förklaringar underskattar sina läsares fantasi enligt mig. Förstår man inte får man leva med att det är så ibland. En del saker förstår man, andra inte.

Tänk som en labrador. Han, Pälshögen, gör sällan något han inte behöver göra. Läs och förstå. ”Gör sällan något han inte behöver göra.” För att understryka, har någon någonsin sett en grinig labbe? Just saying.

Han har nu varit här i ett år och ett par månader. Längre än han varit någon annanstans. Det här är hans hem och kommer vara så till den dag jag strör hans aska på änget där Ludde, Teffe och Hobbe finns.Skit, en tår medan jag skriver. Så jävla pretentiöst att skriva så man själv berörs. Vi är för mycket country för sånt, jag och PH. ”Eller hur kompis!” Jag hör svansen slå mot gräset. Han har lagt sig i solen igen.

Kärleken vill åka till havet senare i eftermiddag. Vi tycker det är ett så bra förslag att vi nästan sprang runt i trädgården och ylade. Men vi behöll our cool. Han slog en gång med svansen, jag tog en sipp kaffe och sa, ”Bra förslag.”. Men vi gjorde tummenupp till varandra, mentalt.

Nu lämnar jag er gott folks, och tack ännu en gång för att ni som läst enda hit, gjort det. Fingret mot brättet och ha en fridens dag.

Eders ///Johan

Livet

, , , , , , , ,

Hör ett countryband göra Tom Pettys American girl på countryradion jag alltid lyssnar på. De låter bra, blir lite sorgsen när jag tänker på att Petty gick bort alldeles för tidigt. Samtidigt dyker en person jag tyckte om, upp på FB, hon skulle fyllt 60 idag. Hann aldrig fylla 51. Då kommer tanken på lillasyster som gick bort för 18 år sedan i år. Strax innan hon skulle fylla 20

En del dagar kommer utan förvarning, med knuten näve, rakt över snoken. Backar inte en millimeter. Dammar till bara. ”Här, vad säger du om den här tryndammaren?” BAM!

Hjärnan har plockat bort filtret, öppnat spjällen för rengöring och glömt varna mig för att tänka för mycket. ”Gå inte dit just nu, vi rensar filtren där och kan inte stoppa tankarna. Så håll dig därifrån några timmar till vi är klara.”

Livet har sina sidor. Lätt att säga när man har ett. Eller när man har flera sidor att välja på.

När jag gick promenaden i morse kom det en bil i full fart på vår lilla oljegrusväg. Jag ska försöka undvika att låta gubbgnällig, men 70? Man får alltså köra 70 på vägen som innan man la oljegrus på den var en helt vanlig gotländsk grusväg. Den breddades inte, gjordes ingenting med innan man hällde ut oljegruset och lät traktorer och skördetröskor välta till den. Klarar man köra 70 från start till stopp på den är man kvalificerad för rally-VM. Vi fick ett brev från polisen på Gotland där man skrev att om vi är bekymrade över hastigheten och oroliga då det springer barn och djur fram och tillbaka mellan hus och gårdar, får vi helt enkelt hålla bättre ordning på de. Funderade som hastigast om det är samma regler i stan? Förbi skolor eller på villavägar? ”Är ni oroliga? Håll bättre koll på ungarna.”

Hur som, bilen kom i full fart. Saktade inte in en sekund, trots att det var tydligt att jag gick med ledarhund. Vilket gjorde att jag började fundera över om föraren ens såg mig? Fipplade med något och inte hade koll på vägen? Kanske fått en stroke? Jag stannade till och tog ett steg ut mot krondiket. Bilen brände förbi som om vuxenblöjan just fyllts med gårdagens tacos och nu frätte mellan skinkorna och han, mansgissar på att det var en han, bara ville hem och få rumpan rengjord av mamma eller fru.

Jag är vuxen nu, men vände mig om och sträckte upp långfingret. Högt. Släppte selet och sträckte upp även det andra. Med båda långfingrarna pekandes mot Gud fader sa jag ljudlöst men med tydliga läpprörelser, ”Kom tillbaks din jävel så ska jag vrida näsan av dig!”

Bilen fortsatte utan minsta tillstymmelse till att bromsa in. Dumt av mig att tro något annat då föraren inte ens sett mig framifrån, att tro att den skulle se mig i backspegeln.

Om jag snubblat till skulle mitt liv tagit slut idag. Så smal är vägen. Så smalt är livet. Ett litet felsteg och så mångas framtid kommer förändras för alltid.

Jag ska sluta tänka nu. Snart kommer filtret på plats igen och sorterar det som är allt för obehagligt att ta in. Skönt.

Eders ///J

Fredagshälsning från Pälshögen

, , , , , , , , , , , ,

Knatade med Pälshög igår genom Visby innerstad efter ett härligt sommaravslutningsmöte med Roxy i en trädgård invid ringmuren. Vackert väder. Päronläsk i glasen. Livejazz, trumpet, kontra och gitarr. Många medlemmar som dök upp.

(Roxy, Gotlands största kultur/musikförening jag har den stora förmånen att få vara ordförande för.)

Efter mötet hade vi sällskap till Hästbacken, sa trevlig sommar, vi kanske ses, sen bara jag och Pälshög. Hängde på mig ryggan. Den trasslade. Axelbanden var för tajta. Stod och slogs med den ett tag. Bilar kom, vi trängde upp oss mot en husvägg. Fick till slut ordning på ryggan. Vi gav oss av nedför backen.

Han jobbar bra. Lite rörligare än förra Pälshögen, som var som en missil. Han spanar hela tiden. Hit och dit, checkar av vad som är på gång långt fram. Har lite svårt med höger och vänster, men jag tränar honom för fullt.

Märker att vi missat den branta backen ned mot torget. Tar svängen runt, inga problem.

Känns som om vi gått fel. Skit också!

Gick jag åt fel håll efter ryggatrasslet? Jag sänker tempot. Lyssnar. Restauranger lite här och där, bra, finns inga på Klinten eller söderut längs muren.

Det öppnar upp sig på vänster sida. Solen värmer. Större ljud, längre bort, torget.

Phiew.

Vi knatar rakt på, förbi affären. Han tar plötsligt ett eget initiativ. Jag fattar inte riktigt var han tagit oss. Det bästa i sådana situationer är att stanna och vända 180 grader och lugnt och sakta gå tillbaka.

Får till slut kanske ett grepp om var vi är. Går ned längs en smal gränd som mynnar ut till en som inte är mycket större, men ändå. Bilar kommer runt hörnet. Vi trycker oss mot husväggen. Biljävlar, borde förbjudas i innerstan. En röst hörs.

”Är du här?”

Någon från Roxysommarmötet står på andra sidan kullerstensgatan.

”Ja, tränar lite med hunden.”

Orkar inte förklara att jag kanske gått fel, kanske inte.

”Ok, ha det så gott.”

”Detsamma.”

Vi svänger vänster, nedför ännu en smal gränd. Jag tar upp mobilen och frågar Siri var jag är.

”Du är på Klinttorget 8.”

För er som inte känner till Visby, är det högt upp, nordöst, långt bort från där jag trodde jag var. Långt från dit jag var på väg, Kruttornet. I princip där vi hade mötet tidigare.

Någonstans visste jag att jag självklart inte var där, men…? Frågade igen, var är jag? Samma svar.

Vi korsade en gata och fortsatte en gränd ytterligare nedåt. Stannade just innan vi skulle gå ut på en lite större gata. I kroppen kände jag att vi var vid Strandgatan. Har sprungit i de här kvarteren, innerstan, sedan jag kunde gå, men frågade Siri ändå.

”Jag vet inte var du är Johan.”

Skitmobil. Vi ger oss ut på gatan jag hoppas är Strandgatan och svänger höger. Upp på trottoaren på andra sidan. Lyssnar, inget hav. Borde höras vågor. Svänger runt ett hörn åt vänster, allt stämmer, det måste vara Strandgatan.

”Hej.”

Kärleken, vid porten och Kruttornet.

Han, Pälshögen, ser till så jag inte krockar. Ska leta gator och dörrar när jag säger vänster eller höger. Hålla kanten så vi inte går mitt i gatan. Men det är jag som ska hitta. Vilket han gjorde, och vilket jag gjorde.

Känslan när man synkar med hunden och samarbetet börjar landa är större än kärlek. Vi får ett band som inte går att beskriva.

Till dig idag polaren PH. Fredag, ben medan jag tar en sluring JD. Finns en med honung som står och lurar i barskåpet.

Hand i tass, rygg mot rygg genom livet.

Eders ///J