Hemmakänsla
Jag vet inte vad det är, kan inte förklara varför jag känner en sån samhörighet med folk i bergen eller längs den Kaliforniska kusten? Varför det blivit så. Men när jag åker längs västkusten, spelar nästan ingen roll var från San diego till San Francisco, så har jag en stark känsla av att vara hemma.
Inte den där känslan man kan ha när man landar på Mallis för tredje gången, eller när man känner igen sig i Stockholm. Jag menar den där känslan när man svänger in på sin gata, där man bor, hemma.
Min utstrålning är förmodligen densamma då folk jag träffar tror jag är född och uppvuxen där till de hör mig prata. Den svenska accenten sitter som Karlssons.
Samma just nu i skrivande stund. Jag sitter som vanligt på köksverandan efter en skön morgonpromenad med Pälshögen i skogen. Ingen är vaken, förutom några bönder. Jag hör maskinerna från gårdarna. Men i skogen är det bara jag och hund, fåglar och rabbis. Jag har mina slitna cargoshorts som varit militärgröna en gång i tiden, men nu glider mer åt gult, blekta av sol och användning. Tejpade jympadojjor. De funkar! Det är bara hälskaften som är lite skrubbslitna. Inget som gaffa inte kan fixa. Morfars gamla kronankepa.
När jag kommer hem slår jag igång en panna. Fyller muggen, går ut på köksverandan, hittar en radiokanal från andra sidan Atlanten och hamnar på en station någonstans i Appalacherna och kan inte låta bli att tänka att jag lika gärna skulle i detta nu kunnat befinna mig där på en köksveranda i mina slitna shorts, linnet som borde blivit trasor för något år sedan och den svaga vinden i träden, dofterna från kryddorna som växer i krukor längs väggen och musiken ur min lilla högtalare på det runda glasbordet bredvid gungstolen jag sitter i, som jag fick av Kärleken i 50 årspresent.
Trots att jag aldrig varit i bergen, känner jag ändå något. En känsla av samhörighet.
Men nu sitter jag här, mitt på Gotland, mitt i Östersjön. Berg har vi inga. Knappt kullar. Högsta punkten kan knappt kallas kälskott ens. Men vi har havet. Känslan av det når enda in till oss. 20 minuter så står vi vid kusten. Sten, sand, raukar. Långrunt ibland så det känns som man är på väg till Estland innan vattnet nått knäna. Ibland bråddjupt Med pallkanter där det så gott som varje år drunknar någon, trots varningar om strömmar och havets baksug.
Jag gillar att vara i storstäder. New york är en favorit. Mina sorkar bor i Stockholm. Kanske inte riktigt en storstad på samma sätt som Köpenhamn och London, men jämfört med Gotland är det ett myller. Ena grabben vill alltid bjussa på hemlagat när jag är där. Han är jätteduktig och gillar laga olika rätter. Och det enda jag vill är att gå på restauranger som inte finns på ön. Mexikanskt! Riktig Thai! Japansk äkta sushi! De har gett upp nu och accepterat.
Minns en polare som när vi var utomlands under tonåren alltid la en jädrans massa tid på att jaga tag i något ställe som gjorde köttbullar och hade Expressen. Vi har alla våra perversioner.
Jag har aldrig försökt smälta in som en del gör när de reser bort. Skaffar sombreros och börjar bryta på spanska efter 3 dagar på Kanarieöarna. Eller glider runt i tropikhatt så fort de landat i Nairobi.
”Alla här i Kenya äter ju kycklingen rå och dricker vattnet direkt ur kranen. Fattar inte varför jag hamnade i kuvös med dropp? Jag hade ju nätshorts och armbandet som alla Kenyaner har som skulle skydda mot magsjuka.”
Varför vill en del inte vara turister? Varför försöker man göra allt för att verka som man är född och uppvuxen i djungeln, när det är så uppenbart att man inte vet mer om traditioner och kulturen än det man läst på nätet eller hört från en polare som jobbat i landet under tre månader för 25 år sedan, och aldrig lämnade det inhägnade jobbområdet?
Det finns en del saker jag aldrig kommer förstå mig på. Bara att acceptera.
Några enkla betraktelser utan något som helst syfte.
Kaffet i muggen har svalnat. Dags att fylla på. Dags också att sätta igång med bokmanus nr två. ”Skiten” är lämnat så får vi se var det landar.
Ha en härlig dag. Den 30 juli i nådens år 2024.
Eders ///J