Knatade med Pälshög igår genom Visby innerstad efter ett härligt sommaravslutningsmöte med Roxy i en trädgård invid ringmuren. Vackert väder. Päronläsk i glasen. Livejazz, trumpet, kontra och gitarr. Många medlemmar som dök upp.
(Roxy, Gotlands största kultur/musikförening jag har den stora förmånen att få vara ordförande för.)
Efter mötet hade vi sällskap till Hästbacken, sa trevlig sommar, vi kanske ses, sen bara jag och Pälshög. Hängde på mig ryggan. Den trasslade. Axelbanden var för tajta. Stod och slogs med den ett tag. Bilar kom, vi trängde upp oss mot en husvägg. Fick till slut ordning på ryggan. Vi gav oss av nedför backen.
Han jobbar bra. Lite rörligare än förra Pälshögen, som var som en missil. Han spanar hela tiden. Hit och dit, checkar av vad som är på gång långt fram. Har lite svårt med höger och vänster, men jag tränar honom för fullt.
Märker att vi missat den branta backen ned mot torget. Tar svängen runt, inga problem.
Känns som om vi gått fel. Skit också!
Gick jag åt fel håll efter ryggatrasslet? Jag sänker tempot. Lyssnar. Restauranger lite här och där, bra, finns inga på Klinten eller söderut längs muren.
Det öppnar upp sig på vänster sida. Solen värmer. Större ljud, längre bort, torget.
Phiew.
Vi knatar rakt på, förbi affären. Han tar plötsligt ett eget initiativ. Jag fattar inte riktigt var han tagit oss. Det bästa i sådana situationer är att stanna och vända 180 grader och lugnt och sakta gå tillbaka.
Får till slut kanske ett grepp om var vi är. Går ned längs en smal gränd som mynnar ut till en som inte är mycket större, men ändå. Bilar kommer runt hörnet. Vi trycker oss mot husväggen. Biljävlar, borde förbjudas i innerstan. En röst hörs.
”Är du här?”
Någon från Roxysommarmötet står på andra sidan kullerstensgatan.
”Ja, tränar lite med hunden.”
Orkar inte förklara att jag kanske gått fel, kanske inte.
”Ok, ha det så gott.”
”Detsamma.”
Vi svänger vänster, nedför ännu en smal gränd. Jag tar upp mobilen och frågar Siri var jag är.
”Du är på Klinttorget 8.”
För er som inte känner till Visby, är det högt upp, nordöst, långt bort från där jag trodde jag var. Långt från dit jag var på väg, Kruttornet. I princip där vi hade mötet tidigare.
Någonstans visste jag att jag självklart inte var där, men…? Frågade igen, var är jag? Samma svar.
Vi korsade en gata och fortsatte en gränd ytterligare nedåt. Stannade just innan vi skulle gå ut på en lite större gata. I kroppen kände jag att vi var vid Strandgatan. Har sprungit i de här kvarteren, innerstan, sedan jag kunde gå, men frågade Siri ändå.
”Jag vet inte var du är Johan.”
Skitmobil. Vi ger oss ut på gatan jag hoppas är Strandgatan och svänger höger. Upp på trottoaren på andra sidan. Lyssnar, inget hav. Borde höras vågor. Svänger runt ett hörn åt vänster, allt stämmer, det måste vara Strandgatan.
”Hej.”
Kärleken, vid porten och Kruttornet.
Han, Pälshögen, ser till så jag inte krockar. Ska leta gator och dörrar när jag säger vänster eller höger. Hålla kanten så vi inte går mitt i gatan. Men det är jag som ska hitta. Vilket han gjorde, och vilket jag gjorde.
Känslan när man synkar med hunden och samarbetet börjar landa är större än kärlek. Vi får ett band som inte går att beskriva.
Till dig idag polaren PH. Fredag, ben medan jag tar en sluring JD. Finns en med honung som står och lurar i barskåpet.
Hand i tass, rygg mot rygg genom livet.
Eders ///J