Vi vaknar. Solen skiner. De har skövlat lite mer skog. Maskiner och sågklingor ekar mellan de kvarvarande träden.
Märkligt egentligen, att jag inte får släppa min hund lös då han kan störa djuren och dess ungar. Medan det går finfint att köra skotare traktorer och fyrhjulingar rakt över bon ungar och holkar.
Saker jag aldrig kommer förstå mig på.
När vi kommer hem går Pälshögen runt och nosar. Söker något. De sista åkte igår. Inga gäster kvar. Han kommer fram till mig, sätter nosen mot min hand, frågar. Jag hukar mig, klappar om.
”Vi är kvar kompis. Rockstjärna och Pälshög.”
Han blir fortfarande bekymrad och orolig när bilar packas och resväskor bärs.
Hans första månader i livet var hos en fodervärd. När han sedan var 1 år flyttade han till tränaren och kenneln där han också är född, och bodde i stallar ett år medan han tränades till ledarhund.
Han kom hit förra året i juni, strax över 2 år. Han har ett enormt behov av närhet. Ligger alltid precis bredvid mig medan jag sitter på köksverandan och skriver. Trots att han just under skrivande stund rullar runt på rygg på gräset.
Minns när han just kommit hit. Bara några veckor efter skulle vi på Springsteenkonsert. Konserten var i Göteborg, kenneln där han tränats ligger inte allt för långt därifrån. Han fick självklart bo där en natt medan vi förlustade oss i GBG.
Trots att vi inte kände varandra så bra än märkte jag direkt att hans attityd förändrades så fort vi kom in på kenneln.
Innan vi ens hunnit ta emot kaffemuggarna klev han upp i en av bäddarna och slog en rejäl sjua. Om någon någonsin protesterat tydligare än så så har jag missat det.
Vi gick på konserten. Bästa jag varit på. Tankarna var ändå hos PH. Han hade ju ingen aning om han blivit lämnad igen.
Dagen efter åt vi frukost snabbare än vi brukar. Både jag och Kärlek tänkte på hur han stått där bredvid kennelägaren och sett efter oss när vi åkte iväg. Försökte inte springa efter eller ens gnälla. Bara stod där och såg efter bilen. Jösses, vi visste att vi skulle komma tillbaka dagen efter, men han hade ingen aning.
Vi svängde in på planen framför stallarna. En ung tjej mötte oss. Ägaren och tränaren var ute på annat, hon hade fått instruktioner och visste vilka vi var.
Hon gick tillbaka in i byggnaden och kom efter någon minut ut igen med pälshögen knatandes bredvid. Tittandes sig runt omkring. Undrandes vad den här dagen skulle föra med sig. Tänkte han på oss? Saknade han oss? Eller hade han bara accepterat att hans liv återgått till att få bo i stallarna?
Så fick han syn på oss. Han blev helt stel. Stod still i någon sekund innan han gav ifrån sig ett dovt ljud, kanske ett skall, och sprang snabbare än jag någonsin upplevt rakt fram mot oss. Han passerade utan att sänka farten en sekund och for rätt upp i skuffen till sin plats. Sin filt. Om han viftat mer på svansen när han stod där bak i bilen skulle hans rygg gått av. Den lyckan var äkta.
När vi sen efter bilresan genom landet och båtresa över havet kom hem och han fick syn på ladan, det lilla huset, köksverandan, och kände igen sig, började han springa. Plockade vedklabbar i farten och galopperade som en häst mellan ladan och hammocken, runt huset, i cirklar vid torkställningen och tillbaks igen.. Det blir väl så kan jag tänka, när man vill uttrycka sin glädje och lycka och inte kan prata. Då fick han mitt hjärta.
Vi sitter ofta, han och jag, sida vid sida, på köksverandan och pratar. Jag på brädorna med fötterna på gräset. Han lätt lutad mot mig. Jag pratar, berättar om allt inuti, han lyssnar, spanar över ägorna. Vi hjälper varandra att ta oss genom livet, Rockstjärna och Pälshög. Rygg mot rygg, han beroende av mig, jag av honom.
När vi sitter där och pratar inser jag att det är just de stunderna som är mitt liv. Allt annat är småttigt på något vis. Drama och tjafs förtvinar snabbt. Hinder får lösningar. Eller så förblir de hinder man måste lära sig leva med. Inspiration att producera något, skapa kultur växer. Prioritera och skriva. Köra ett par utmaningar på Quizkampen och jobba på att inte beröras när man förlorar med 16 – 3.
”Jag är inte korkad, det var frågorna som var värdelösa bara.”
Det är hans mjuka öron som får mig att bli lugn. Hans erfarna själ som ger mig styrka. Hans totala kärlek och glädje som gör att jag vill gå vidare.
Nu har han kommit upp på köksverandan och lagt sig precis nedanför gungstolen där jag sitter. En tass och nosen under ena meden eller vad det nu kallas på gungstol. Antingen är han omedveten om att stolen är av gungvariant. Eller så litar han helt på att jag fortsätter sitta med spända vader och håller stolen uppe så han kan snarka i lugn och ro under den.
Ur min iPhone hörs Zack Brown Band. Märkligt, jag har högtalare i storlekar allt från fickformat till större än en vuxen man lite här och där i huset och ladan. Ändå kör jag countryradion ur iPhonens skräphögtalare. Men det är väl en del av det kan jag tro. Av att leva livet utan att hela tiden jaga något bättre, en förklaring på allt eller ett syfte med vad man för tillfället gör. Att bara vara nöjd just där man är.
”Det hörs, då duger det för nu.”
Jag gör det när jag skriver. Försöker rensa ur. En författare som skriver för djupa förklaringar underskattar sina läsares fantasi enligt mig. Förstår man inte får man leva med att det är så ibland. En del saker förstår man, andra inte.
Tänk som en labrador. Han, Pälshögen, gör sällan något han inte behöver göra. Läs och förstå. ”Gör sällan något han inte behöver göra.” För att understryka, har någon någonsin sett en grinig labbe? Just saying.
Han har nu varit här i ett år och ett par månader. Längre än han varit någon annanstans. Det här är hans hem och kommer vara så till den dag jag strör hans aska på änget där Ludde, Teffe och Hobbe finns.Skit, en tår medan jag skriver. Så jävla pretentiöst att skriva så man själv berörs. Vi är för mycket country för sånt, jag och PH. ”Eller hur kompis!” Jag hör svansen slå mot gräset. Han har lagt sig i solen igen.
Kärleken vill åka till havet senare i eftermiddag. Vi tycker det är ett så bra förslag att vi nästan sprang runt i trädgården och ylade. Men vi behöll our cool. Han slog en gång med svansen, jag tog en sipp kaffe och sa, ”Bra förslag.”. Men vi gjorde tummenupp till varandra, mentalt.
Nu lämnar jag er gott folks, och tack ännu en gång för att ni som läst enda hit, gjort det. Fingret mot brättet och ha en fridens dag.
Eders ///Johan