Ni vet hur man egentligen inte vill men inte kan låta bli att suga i sig av skvaller eller en olycka?
Lite så är det att lyssna på MAGA, konspirationsteorier och folk som på fullaste allvar kommer fram till mig och säger att min hund ler. Jag kan inte låta bli att stanna kvar och lyssna.
Apropå att min hund ler. Det här är runt 20 år sedan. Jag jobbade märkligt nog på kontor. Som musikkonsulent på studieförbundet Bilda. Ni vet de där folkbildningsförbunden några av regeringspartierna vill plocka bort för att sänka folkbildningsnivån i landet då det är enklare att lura obildat folk än bildat. Skrev jag det där högt?
Till saken. Jag hade då en gul Pälshög. Söt som honung och fylld av värme och labbighet.
Vi hade kontoret på Slottsgatan i Västerås. Fina små kvarter med kullerstensgator och mycket gamla korsvirkeshus. Våra kontor låg ut mot Svartån. Så när vädret tillät öppnade jag fönstret och hade åns svaga brus som ackompanjemang när jag och min dåvarande chef PL, satt och skapade Sveriges första singer-songwriterfestival.
Jag tog alltid ut hunden på en promenad vid lunch. För er som känner till Västerås brukade jag knata förbi Kalle på spången, ett fik för er som inte känner stan. Vidare mot Bryggis och sen in på den lummiga promenaden längs Svartån. Vi mötte änder, andra hundar och de traditionella alkisarna. Vilka alltid av någon anledning tog oss in i sin gemenskap.
”Fan asså polarn! Fan asså!”
Här kom ofta tårar, från flera av de.
”Du och din polare va polarn! Det är ni mot världen va.! Du och din fyrbenta va! Flytta föfan Benke! Det kommer en blind snubbe här som ska fram föfan!”
”Ja ja, ta´t lugnt. Jag är på väg!”
Goa gubbar och damer. I alla fall alltid mot mig och PH.
Efter en sådan promenad gick vi ner på det lilla minitorget framför mitt jobb. Vägg i vägg låg en krog. Tror den hette Å, då. Den har bytt namn och ägare med jämnare mellanrum än ofta.
När jag just skulle gå över den lilla bron till ingången till våra kontor sa någon plötsligt.
”Vad fint den verkar jobba.”
Syftande på hunden av vad jag gissade efter att jag hoppat till då jag som blind inte haft en aning om att det stått någon där.
”Hur länge utbildas de?”
Rakt på bara. Inga krusiduller. Inget, har du tid att svara på några frågor? Är det ok om jag stör? Jag ser att du är på väg någonstans, men skulle gärna vilja veta…?
”Ett år ungefär.”
Jag försökte passera, men hon hade ställt sig i vägen, böjt sig ner och börjat gosa med hunden. Jag gjorde som jag brukade göra när folk pratade med min ”arbetande” hund trots skylt på selet där det står tydligt att man inte ska störa hunden då den ”arbetar”. Backade och sa nej. Nejet gällde både hunden och kvinnan. Jag sa det ofta, och gör det fortfarande, lite allmänt rakt ut i luften bara. Fritt fram för vem som helst att ta åt sig.
”Åh det gör inget. Jag är van med hundar. Jag har sett er gå här ofta. Jobbar du här?”
En varningsklocka ringde. Plus att röda flaggan hissades. Jag gled undan genom att förklara att man inte får hälsa på ledarhundar som jobbar. Pekade på remmen på selet med texten och backade ännu ett steg då jag märkte att hon kommit närmre. Stod nästan på mig.
Jag kände igen typen. Finns säkert en benämning för den. Inte riktigt vriden, men nästan. Tillräckligt för att få mina nackhår att resa sig. Jag vill inte hänga ut någon, men hade något år tidigare träffat på en exakt likadan kvinna. Hon kunde bli knäpptyst rätt vad det var om jag inte skrattade åt något hon tyckte var fantastiskt kul. Satt med halvöppen mun och ett fastbränt leende som aldrig nådde ögonen. Och pratade utan att sluta läpparna där bokstäverna krävde att de slöts. Som vid B, M, tänderna mot underläppen vid F osv.
”Tyckte du inte det ar kul? Skäntet? Jag tyckte det ar antastiskt kul! Nen inte du? Arför?”
Samtidigt som hon stirrade mig i ansiktet från en decimeters håll.
”Han ler.”
”Va?”
”Din hund. Han ler mot mig. En del hundar gör det mot mig.”
”Ok.”
”Det finns undersökningar som visar att hundar kan le.”
”Japp.”
Det var bara att hålla med till ambulansen kom.
”Och din hund gör det.”
”yes mam.”
Jag försökte backa undan för att kunna dra en blixtsnabb halvcirkel runt henne, rusa över minibron på tre meter, kasta upp dörren och skrika på hjälp.
Men hon stod kvar. Hade förmodligen varit med om manövern tidigare.
”Jobbar du här inne?”
”Jag jobbar som musikkonsulent. Vi har replokaler uppe i Mariaberget.”
Genialt! Jag ljög inte. Jag jobbade inom Bilda på något som kallades Decibel, och vi hade både studio, konsertlokal och replokaler i Mariaberget. För er som inte känner Västerås. Gamla kulvertar och skyddsrum rakt ner i ett berg som hette just Mariaberget.
Hon var tyst. Jag var och är blind och hade ingen aning om vad hon gjorde. Var hon tittade eller hur hennes uttryck såg ut.
”Nu ler han igen. Du ler mot mig för att du gillar mig. Jag går gärna ut med honom om du vill när du behöver hjälp?”
Hon ändrade inte röstläget det minsta när hon bytte från att prata med mig till Pälshögen tillbaks till mig igen. Bara det fick mig att nästan bralla på mig.
Jag fattade ett beslut. Sa åt hunden att stå fot. Sa att jag behövde uträtta ett ärende och gav mig av. Planlöst iväg. Upp på Slottsgatan. Inga steg bakom mig. Svängde runt hörnet mot Stora torget. Över Apotekarbron, fram till Köpmangatan där jag svängde höger mot Stora gatan. Folk överallt. Skönt. Jag tänkte göra en cirkel. Svänga höger igen längs Stora gatan och sen in på Slottsgatan mot kontoret. När jag kom fram till bron över ån slog det mig att jag kunde gå en lite krånglig, men bakväg och undvika henne om hon stod kvar. Jag knatade nedför trappen till fiket som låg invid ån, passerade det och kom fram till det lilla minitorget framför mitt jobb, fast så att säga en våning ner. Den lilla bron jag talat om gick över en gång till kontoren som låg på nedre plan. Där jag nu stod. Där fanns en advokatbyrå, någon redovisningsfirma och ett par reklamföretag. Jag öppnade dörren och gick in i deras korridor. Någon typ av sekreterare sa hej och frågade vem jag sökte.
”Ah, skit! Förlåt. Jag jobbar där uppe.”
Jag pekade upp i taket.
”Bilda. Hunden… vi gick lite fel. Kan jag gå ut i ert trapphus och knata upp bara? Så slipper vi ge oss ut igen och snurra runt?”
Handikappets fördelar. Ingen säger nej till en blind. Hon låste upp och släppte ut oss i trapphuset. Vi knatade upp och in på våra kontor. Jag gick direkt in till Berit, kära Berit som gick bort för bara några år sedan, alldeles för tidigt, och förklarade läget.
”Så du känner henne inte?”
”Nej.”
”Och kommer hon in och frågar efter dig eller hunden ska jag säga att du inte jobbar här?”
”Ja tack.”
Berit var stenhård. Min första dag på jobbet hade jag ännu inte fått koll på allas namn och råkade säga ”Du Kerstin,” när hon passerade. Hon svarade rart att hon hette Berit och undrade vad jag undrade över. På sättet hon sa det gjorde klart för mig att om jag kallade henne Kerstin igen, skulle de hitta mig i Svartån vid turbinhuset innan lunch.
Kvinnan kom in några gånger efter det och frågade efter mig. Sa att jag lovat henne att hon skulle få ta hunden på promenad. Berit frågade om vi skulle polisanmäla. Jag funderade över hur anmälan skulle se ut.
”Hon sa att hon ville gå ut med min hund sir.”
Vi lät det vara. Hon slutade så småningom dyka upp. Berit hade första kontoret i korridoren. Ingen passerade henne utan godkännande.
Lite kul att hamna i gamla minnen. Nu är det fredag gott folks. Dags för lite teatermöte och rep idag. Sen, när klockan blir 17, får man enligt tradition ta sig en sluring JD, ett bad medan en sjyst bok tar en in i en annan värld, följt av film och soffhäng. Spinal Tap känns passande en sådan här fredag i augusti månad i nådens år 2024.
Och som vanligt bugar jag mig ödmjukt för er som läst enda hit. Tack.
Eders ///J