Pälshögen byter skepnad
Vi åkte till havet igår igen och tog ett seneftermiddagsdopp. Pälshögen byter nästan helt skepnad när han ser vågorna.
Hemma är han den där valpiga hoppsaloppsahunden som är glad hela tiden. Jagar gräshoppor och morrar åt sina egna fjärtar. Förvisso mycket duktig i tjänsten som ledarhund.
Men när vi kommer ner till havet blir han helt annorlunda. Äldre på något konstigt vis. Självklart vill han springa rakt ut i vågorna och sen rusa på stranden, men det dyker upp något underliggande beteende hos honom jag inte får grepp om.
Han jagar kopplet så fort vi kommer ut en bit i havet, hugger målmedvetet och bestämt efter flexihandtaget. Så igår beslutade vi att bara ha ett långt snöre, utan handtag. Då försökte han istället samla ihop repet och fånga det så nära min hand som möjligt. Kärlek sa att det kanske är enklast om vi kopplar loss honom helt. Sagt och gjort. Han blev lite lugnare.
Det är relativt långgrunt längs stränderna runt Gotland. Och där vi brukar vara går sandbottnen i vågor. Man går ut 10 – 20 meter och det når till låret innan det blir grunt igen, till vaderna. Så håller det på till de djupa delarna blir så djupa att man inte bottnar längre. Man kan vara 100 meter ut och ändå bara ha vatten till strax under knäna om man står på dyntopparna.
Han sprang på det grunda och dök rakt ner i det lite djupare vattnet. Lekte i vågorna och hade skoj. Men så fort jag gick ut och försökte doppa mig kom han efter i full fart. Han bet efter mitt armband, och när jag höll bort handen tog han tag i badbrallorna och vände och drog mig av full kraft in mig mot det grundare området. När vi kom fram och han bottnade ställde han sig och tittade ut över havet. Karaktären förändrades totalt. Allvarlig, som om han försvann in i något urminne. Jag satte mig på huk bredvid honom och fick ett snabbt slick på handen han bitit i för att dra mig i säkerhet. Han vände lika snabbt blicken igen mot de oändliga vågorna. Allvarlig, inte direkt drömsk eller spanande, bara tittande, lika mycket utåt som inåt.
Vi fortsatte busa lite, men hans utstrålning visade att han ville vi skulle gå upp. Jag försökte få honom att gå till Kärleken som stod på stranden. Hon lockade på honom, jag sa att det var ok, att han kunde gå och att jag skulle komma efter. Men han vägrade. Tog inte ett steg utan mig. Jag ville ta ett sista dopp och kastade mig baklänges från dynen ut i det lite djupare vattnet. Han pep och morrade nästan när han simmade efter mig. Som om han var seriöst irriterad.
”Jag skojar inte längre. Lägg av nu!”
Vi gick sida vid sida in till stranden. Han ställde sig mellan mig och kärleken och tittade rakt ut över havet. Tassarna utfällda som labbar har när de simmar eller går på snö. Stora som en manshand.
”Han ser nästan lite sorgsen ut.”
Jag höll med fru. Det kändes som om han saknade något, hade varit med om något han visste aldrig skulle komma tillbaka och såg det där ute bland vågorna, mellan himlen och horisonten.
Han brukar alltid sitta upp när vi åker hem. Kika på kossorna på ängena, bilar som passerar, folk som knatar längs vägen. Men nu la han sig tvärt. Inte förrän vi kom hem och han hoppat ur bagaget landade han i sig själv igen. I Pälshögen vi känner.
Nu är det morgon igen och han ligger på köksverandan framför mina fötter, har lagt sin favvohandduk som kudde och sover högt snusande.
Han förändrade igår mitt sätt att se på honom. Större, det finns något där djupt inne som är mer än en fantastisk ledarhund, galen pinnbärare och bästa vän. Något som han nog även om han kunnat prata, inte skulle pratat om.
Idag blir det Rockstjärnans hemmagjorda tacotallrik med smaksättarspecialingridiensen stark Chorizokorv i myntbitar vackert blandad i en härligt chiliflakekryddad veggofärs. Paprika efter smak, tomater dito, majs till burken tar slut. Och ett par gula hackade lökar så färska att ögonen tåras bara man tänker på att skala de. Allt ner i en gjutjärnskittel så stor att den skulle kunna vara med i en film där häxor kokar vilsna skogsvandrare.
I en annan skål gör man i ordning nachochips varsamt blandade med massor av Mozzarella, fetaost och vitlök, som sen ska ner i kitteln och blandas med allt gottit däri innan den åker in i ugnen.
Medan det står i ugnen kirrar man Johans special Chilikryddade taco sås med en gnutta yoghurt, den ska has att stänkas över maten vid intagande.
Man gör även i ordning en blandning av olivolja, pressad vitlök och kanske en gnutta smält smör, får se. Kryddar den rejält med vad man tycker kan passa, häller sen blandningen över några väl utvalda rostmackor och ställer in de i ugnen några minuter innan tacokitteln ska tas ut, och låter de bli så där nästan på gränsen till för mycket rostade.
Sen käkar man folks, till magen står i fyra hörn och man måste ta Pepsid innan man går och lägger sig för att inte halsbrännan ska bränna bort stämbanden.
Hav nu en härlig fredag på er så avvaktar vi till kl. 17 för det fredagerliga intaget av en sluring valfritt. För min del kan det bli rom, en fingerbredd bara, med en viskning vatten för smakhöjningens skull.
I morgon ryktas det om 29 grader här på ön, så då blir det kanske rent av ett dagsdopp. Plus ett kvällsdopp om andan faller på. Lovar att utan motstånd simma med Pälshögen mot land när han försöker rädda mig.
Eders ///J