Jag minns fortfarande känslan när jag var 13 och klev upp på Viksängsgårdens scen med Mauro och Wahlund och drog av ett gäng hårdrockcovers på lussevakan. Den känslan, tänk om man kunde få tillbaka den igen, bara för en enda gång. En kick man tidigare bara fått genom att klättra högt upp i träd eller hoppa stavhopp över Svartån.
”Det är minst 30 meter djupt här faktiskt!”
Att staven man hoppade med bara var 2 eller 3 meter lång och ändå nådde botten, sa man inget om. Det var kicken som var viktig. Och ju djupare vatten desto starkare kick.
Känslan är väl fortfarande där någonstans förmodligen, under all erfarenhet och beräkning.
”Hur mycket publik är det där uppe??”
”Halva gaget.”
Man blir härdad. Räknar publikhuvuden som cash. Inte alltid givetvis, men när man inte får fullt fast gage utan får procent på sålda biljetter, tenderar man att bli lite loj i tanken.
När vi klev upp första gången, lucia 1979, fanns inte en enda tanke på något annat än det som skulle göras. Levereras musik. Att få spela låtarna man tidigare bara lyssnat på i sitt pojkrum och spelat låtsasgitarr till, dragit på sig hörlurar, vridit upp volymen och spelat trummor till och drömt sig in som medlem i idolerna, var obeskrivlig.
Men så är välan livet kan jag tro. Det ska mycket till innan man höjer ögonbrynet nu för tiden. Folk som beter sig märkligt eller försöker skapa något annorlunda för att sticka ut gör nog mest avtryck hos de lite ännu livsoerfarna skulle jag tro. De som fortfarande reagerar i chock eller med fniss när de möter någon på stan i Foppatåfflor och kronankepa. Medan vi andra nickar och förstår.
”Han orkade bara inte bry sig. Styrka broder.”
För oss som levt ett tag ska det mer till än en ståuppkomiker som skriker könsord i micken eller en konstnär som gjuter en cementklump, döper den till ”Springardamen i grått,” och kastar den i sjön, för att få oss att nämna det vid middagsbordet.
Vi kan däremot fundera och prata i dagar om var Kärlekens solglasögon som försvunnit i somras, tagit vägen.
”Jävla skumt. Är du säker på att du hade de här hemma senast?”
”Ja, jag hade de när jag körde bil hit, sen försvann de.”
Vi letar halvhjärtat då vi i samma sekund vi hittar de, vet att vi inte kommer ha något mysterium kvar att lösa. Vi hittade däremot hennes tofflor som också försvunnit ett par dagar tidigare. Örhängena dock, som enligt Kärlek, ”LÅG I ASKEN,” men inte gör det längre, är fortfarande ett mysterium. Och har så varit i något år. Extra bilnyckeln som också varit borta i över 3 – 4 år, dök upp i en väska som hänger bakom ena sovrumsdörren. Enligt fru har väskan under åren varit ”HELT TOM!”
Där har vi förresten ett helt eget mysterium. Varför hittar man alltid gamla saker som varit borta i evighet, när man letar efter något nytt som försvunnit, medan det nya som försvunnit fortsätter vara försvunnet? Den kan ni suga på medan en kändis klär sig i genomskinlig silverklänning för att synas.
Ha en finfin tisdag govänner
Eders Johan Seige