”Stockholm Stockholm stan i världen, Stockholm Stockholm världens stad.”
Sorkarna bor där. Pratar gator, torg, tunnelbanor spårvagnar. Jag lyssnar och försöker komma ihåg. Lärde mig att Västerbron går över Långholmen, till Södermalm. Alltid något. Beställde en taxi från Högalidsgatan och åkte till ett ställe för att få laserbehandling.
Elektronerna runt atomerna i cellerna får fart. Börjar leva igen. De snurrar med allt från 350 nanonånting till 700. Det stärker Immunförsvaret. Gör också något med stamcellerna. Plus tusen andra saker.
Vi pratade, jag, han som har mottagningen och en kvinna. Västeråsare. Han förklarade vad som hände i min kropp, med mina celler.
Jag tänkte. Om min syn kommer tillbaka, måste jag lämna ifrån mig Pälshögen då? Jag är 58 år, vill jag egentligen ha synen tillbaka? Tankarna virvlade.
Efter en halvtimma var det dags att vända på mig. Ligga på mage. De tryckte på panelen. Det pep svagt. Surrade en gnutta från apparaten. Tankarna fortsatte. Jag har aldrig sett mina barn. Inte heller mina vänner, flickvänner, ombyggda platser. Är rött fortfarande rött? Så som jag minns det? Hur lång tid skulle det ta för mig att memorera allas utseende? Sånt som seende gjort vartefter, under årens lopp. Skulle jag behöva lära mig systemet att hitta överallt igen? Vad betyder den skylten? Och den?
Behandlingen var över. Jag tackade och gick ut. Skulle tillbaks nästa dag. Sorkarna frågade om jag märkte någon skillnad. Jag försökte verkligen hitta något. Kände efter. Hade jag blivit alertare? Tänkte jag klarare? Allt det där som de sa skulle hända. Fett skulle också brännas under processen när atomernas elektroner fick fart… eller hur det var. Jag kände på magen. Samma 6 kilosvalk jag tampats med i 15 år. Jag och valken. Polarna. Fortfarande kvar.
Dagen efter, när jag kom tillbaks, frågade de om jag sovit gott. En av effekterna. Jag svarade ärligt att jag sovit som jag brukar, gott. Märkte ingen skillnad. Ursäktade mig med att jag kanske är trög i mottagningen. Behöver kanske några dagar. De sa mmm, kanske.
Den andra behandlingen var exakt lika som den första. På rygg i 30, sen mage sista halvan. Reste mig och gick ut. Varken piggare eller tröttare. Fortfarande blind. Tänker förmodligen lika effektivt eller ineffektivt, beror på ur vilket perspektiv man ser det, som tidigare.
Så antingen är mitt enda problem min syn, och resten av mig perfekt och opåverkbart. Så optimalt att det inte går att förbättra. Eller så är jag, som en del helbrägdagörare kan säga när deras healingmetoder inte fungerar
”Inte riktigt mogen att ta emot behandlingen. Då du själv måste tror på den, öppna dig, för att den ska fungera.”
Jag vet inte, det kanske tar några dagar innan det biter. Som stark chili. Man smaskar i sig sin tacos, och först några tiotals sekunder senare kommer hettan. Kanske vaknar upp på onsdag med kristallklara tankar och örnsyn.
Eller så har jag återigen bränt stålar på en längtan och förhoppning andra lärt sig utnyttja.
Sitter hur som nu, efter en underbar helg med sorkar, möte och häng med farsan Kjelle, polaren Micke, morsan, så god mexikansk mat att håren på armarna lockade sig, och en behövd Törnrosasömn på båten hem, på köksverandan medan grannen gräver, häller ut något eller bara kör runt med en gigantisk maskin för skojs skull, och känner livet i atomer elektroner och celler, hur bra det är och längtan till fortsättningen.
Eders ///J