Och så har jag precis hällt upp en mugg nybryggt. Sitter i gungstolen på köskverandan. Shorts och linne. Som vanligt country i högtalaren. Svagt, så där så man knappt hör men kan nynna med lite när det kommer en låt man känner igen.
Scrollar på nätet. Läser nyheter. Ser om det finns något att göra skoj av, hittar allt för mycket. Sverigedemokraterna som försöker verka indignerade och arga över att TV4 avslöjat ”Trollfabriker”. Ingen tror på deras reaktion, alla häpnar över att TV4 lägger upp avslöjandet som en nyhet. Blev folk verkligen förvånade?
Jag tar en sipp ur muggen och scrollar vidare till något intressant. Möts av SRFs artikel om att Regeringen har gett Boverket i uppdrag att bedriva en informationsinsats om enkelt avhjälpta hinder.
Här är artikeln.
Uppdrag ska ge bättre tillgänglighet
”Några exempel på hinder som kan vara enkelt avhjälpta är enligt Boverket mindre nivåskillnader som exempelvis trappsteg eller höga trösklar, avsaknad av ledstänger, dålig ljudmiljö eller bristande kontrastmarkering och bristande varningsmarkering.”
Som funkisar har vi alltså varit tvungna att sänka kraven på tillgängligheten för att överhuvudtaget få någon. Är jag hård? Kanske. Säg gärna emot, skicka mig ett mail. info@brutroad.se
Om en ”vanlis,” (person som inte har någon funktionsnedsättning) inte skulle kunna ta sig in i ett gäng av butikerna i valfri stad, skulle det kanske bli snack, eller vad tror ni? Tänk om alla vore tvungna att ta på sig ögonbindel för att ta sig in i butiken. Eller sätta sig i rullstol? Undrar hur lång tid det då skulle ta innan man plockade bort trösklar och satte ledstråk i butikerna?
Vet, det är säkert ett barnsligt sätt att tänka, men det är min vardag. Det där med ögonbindel.
Eftersom ingen skulle göra det enkla tricket för att kolla tillgängligheten i sin lokal, fick vi lov att sänka kraven.
”Kan i alla fall några av oss få tillgång till de offentliga lokalerna?” Ni behöver inte tillgängliggöra allt, men litegrann, så är vi nöjda…”
Jag och en kollega, Lars-Göran Wadén, brukade dra runt på Almedalsveckan och kolla tillgängligheten hos de olika utställarna och föredragslokalerna några år på raken.
Minns när vi stod nedanför trappen till Unionens föredragslokal. Ingen ramp, inte ens en bakdörr utan trappor. De kom ut, de ansvariga. Tydligt var att de tyckte vi var jobbiga som frågade om olika medlemmar i Unionen värderades annorlunda? Om man hade någon som jobbade med tillgänglighet?
700 000 medlemmar på 89 000 arbetsplatser. Och ingen hade tänkt på att förlägga sina almedagsdagar i en tillgänglig lokal. Det fanns självklart ingen info som var tillgänglig för personer med läsproblematik.
Vi drog ner till Sveriges Riksdags tält. Trappor upp. Ingen ramp. De skämdes. Sa jag att det var Sveriges Riksdag?
Morgonen därpå när vi kom ner fanns där en ramp. De hade byggt en under natten. Lutningen var spännande. Om jag släppt LG utför den, skulle farten gjort att han farit rätt över gatan, uppför Hästbacken, genom Österport och försvunnit mot Slite och förmodligen aldrig setts till efter det.
Men vi kämpade oss upp. Visade sig att de tillgängliggjort lokalen men glömt tillgängliggöra flyers och annan information med text. Så där försvann mina möjligheter att ta till mig info.
349 ledamöter. Vet ej hur många som utöver det arbetar i Riksdagshuset, men ett gäng skulle jag tro. Ingen tänkte på att tillgängliggöra information eller lokal under almedagsdagarna.
Så egentligen är det lite korkat av mig att bli förvånad och irriterad när lokaler och offentliga utrymmen inte är tillgängliga, när några av landets största organisationer och styrverktyg inte ens tänker på tillgänglighet.
”Varför ska vi när Storebror inte bryr sig?”
Så är livet gott folks, för en blind musikant här mitt i solen på köksverandan i det lilla huset vid den lilla oljegrusvägen strax utanför socknen mitt på ön i Östersjön denna majdag i nådens år 2024.
Eders ///J