Sitter på köksverandan med den lilla blåtandshögtalaren som ser ut som en gammal 50-talsradio.
Countryhits på svag volym. En mugg fylld till kanten med nybryggt och ett spendrag mjölk.
Jag bor på Gotland, tillräckligt långt från Visby för att gränsen där känslan av att man är en del av stan, brutits. Man sköter sig själv här ute. Vår gamla lada står där den står, doftar svagt av hårt trä. Kluvna klabbar i vedboden. Snickarboden fylld med verktyg, nya och mycket gamla. Det lilla torpet, min mormors och morfars, där vi nu bor, är nästan oisolerat. Blir lite kyligt på vintern, men vi klarar oss. Det blir sällan kallare än 5 minus här, och håller aldrig i sig längre än några dagar. Tjäle tror jag inte man haft här nere.
Vi är nog rednecks skulle jag tro. Julgransbelysning på stora verandan året om. Vi hade en husvagn ett par år som stod oanvänd i trädgården. Bilen är inte gammal, men lite lagom repig, som den blir på landet när buskar och grenar skrapar i lacken. Nån gång ska vi måla klart huset.
Känns lite som att leva mitt i en countrysång.
Igår fick jag ett samtal. En person hade lyssnat på vår, De Lyttas Kapells sång, Portens kapell. Jag skrev den till viss del till min morfar. 1920 – 2022. Japp, han blev 102 år.
Låten handlar om äldre män som blir ensamma kvar efter att frun gått bort, vännerna också, en efter en.
”Sitter på trappen till det som var förr och tänker på allt som jag gjort. Jag ångrar en massa men älskar allt fler, och ler när min tanke far bort.” (Finns på Spotify för den som vill lyssna.)
Personen gifte sig förra året och försökte boka oss till sitt bröllop i Järvsö. Tyvärr var vi redan bokade, och var tvungna att tacka nej. Hennes man, berättade hon igår, har skrivit om texten, och hon undrade om det var ok med mig att han gjort det, att de spelar den och lagt upp den på sociala media. Vilket det självklart var, och är. Texten är nu i deras bearbetning en kärleksförklaring.
Jag känner mig hedrad och stolt över att ha skrivit en melodi som blivit omtyckt.
För ungefär 25 år sedan, när jag jobbade på det kultförklarade skivbolaget Birdnest records, skrev jag en låt jag hade tänkt skulle låta lite punk. Som artisterna på Birdnest. Jag fick aldrig till det riktigt. Men melodin och ackordföljden var bra. På ett sångskrivarretreat bad jag Brett Perkins, en vän och musikkollega, skriva engelsk text till den.
”Endlessly falling.”
För 10 år sedan översatte jag alla mina sånger till svenska. Tänkte att jag ju ändå är född här, bor här och kan språket bättre än engelska. Döpte om ”Endlessly falling” till ”Faller helt sanslöst.” Vi gjorde en video på sången där bröllopsfoton på mormor och morfar tagna någon gång 1942 skulle jag tro, finns med.
Jag spelade sedan låten som en överraskning under vigseln när jag och min fru gifte oss i kyrkan här mitt på Gotland. Hon visste inget. Vi var lite countryklädda. Kostym med cowboyslips, boots och hatt, fru med vacker cowgirlklänning och boots. Mitt i sermonin böjer sig prästen bakåt och ger mig gitarren. Jag spelar, ”Faller helt sanslöst”. (Finns också på Spotify.)
Så i somras fick De Lyttas Kapell ytterligare en förfrågan att spela på ett bröllop. Vi är egentligen inget bröllopsband, men paret hade hört ”Faller helt sanslöst” och ville att vi skulle spela den precis innan vigseln, på gräset vid Vallevikens sjökrog. En utomhusvigsel under ett träd. Fantastiskt romantiskt och vackert. Solens strålar ner mellan bladverken. Havets vågor som slog lojt mot stranden. Doften av blommor och vin.
Gästerna hade ingen aning om att det skulle bli bröllop. Vi gick sakta mot bilarna medan vi spelade outrot. Tonade ut oss själva akustiskt. Sen underhöll vi på kvällen. Mycket fint bröllop och ett härligt minne.
2 låtars historia och liven de börjat leva på egen hand.
Musik är fantastiskt kul. Jag tackar alltet varenda dag att jag får pyssla med det jag pysslar med. Hänga med goda musikanter och låta den hjärnhalvan jag har som jag vet fungerar, jobba.
Eders ///J