Mötte i morse kl. 7 en skogsarbetande pensionär mitt i skogen.
Möter och pratar med fler människor här, längs traktorstigen, än jag någonsin gjorde i Hökåsen Västerås.
Vi hade aldrig träffats förut. Tre minuter in i samtalet som började med vädret och vad härligt det var att kunna knata omkring i skogen, längs stigar och traktorvägar, frågade han rakt ut om min blindhet. Ytterligare tre minuter senare berättade han om sin skilsmässa, att hans fru förmodligen lämnade honom pga. att han fick prostatakanser och att trollmojen inte längre fungerade. Att hon nu träffat en ny som förmodligen kunde…
Så att jobba i skogen var lite som terapi.
På mindre än tio minuter gick vi igenom saker och ting det borde tagit en flaska vin och en hel afton att göra. Det är något med skogsluften som öppnar upp själen på något vis.
Eller så är det kanske bara det faktum att man står där mitt mellan björk och tall, iklädd trasigt linne, nedslitna jympadojjor och smutsiga shorts, eftersom Pälshögen ett par minuter tidigare badat i ett dike och sen kommit upp till mig och ruskat av sig.
Man kanske är lite mer avskalad. Lite öppnare på något vis.
Det är pollen och frön på datorn. Blir så när man sitter på köksverandan och skriver. Ska spela med De Lyttas Kapell i morgon i Dalhems bygdegård. Skönt, på hemmaplan. Åker dit lite tidigare och kopplar upp i lugn och ro. Det är något visst med att vara i en lokal innan de öppnat och släppt in publiken. Särskilt när man lirar på en restaurang.
Servitriser som ropar till varandra. Frågar om bord och kuvert. Hur många där, och vilka sitter vid fönsterborden. Bartenders som ställer iordning glas och flaskor. Torkar bardisk och ser till så allt är förberett. Någon frågar om vi vill ha något. Det kommer glas med öl, kanske vin, vatten, läsk. Mat serveras. Ibland äter man i restaurangen innan den öppnar. Ibland i köket eller logen, om det finns en.
Men i morgon blir det bygdegården i Dalhem. Inga servitriser. Styrelsefolk och kanske någon ur kulturgruppen. Men det är inte ankskit, som min morfar alltid sa. Fast det sa han faktiskt aldrig. Det är jag som säger det. Men det låter bättre om man låtsas att någon gammal bortgången alltid brukade… Nu svamlar jag. Börjar bli trött i huvudet. Dags att låta fingrarna vila, sela på Pälshögen och se om de två gevärsskott jag hörde för några minuter sedan kom från traktorstigen.
Vi ger oss av in i resten av fredagen nu, utan bromsar.
Eders ///J