Jag älskar sommaren, men har kanske en del dragningar man knappt törs säga högt i sommar Sverige.
Svalorna är här. Flyger nästan precis över huvudet på mig. Deras ljusa skri är inte särskilt vackert, men sommar. Precis som mormors syster i Eskelhems hemmagjorda citronsaft. Så syrlig att allt i munnen drog ihop sig när man drack den och gjorde det omöjligt att prata på ett tag. Inte särskilt god, men somrig.
Jag kommer säga något nästintill hedniskt nu. Jag är inte manisk dyrkare av grillat. Alltså, jag gillar det, men saknar det inte när säsongen är över. När folk fråga varför, och jag säger att jag absolut gillar det, men inte har den där sektliknande ”nu är det fredag så nu jävlar ska grillen fram oavsett ösregnet”, blir de häpet, nästan förolämpat tysta.
Kan tänka mig att folk som inte dricker alkohol bemöts på samma sätt.
”Dricker du inte?”
”Nej.”
”Varför?”
Frågan ställd med undertonen hos en som är personligen förolämpad av att någon i dess omgivning har mage att våga inte dricka alkohol!
Jag kan också självklart äta ute i trädgården. Vid det vingliga runda lilla fikabordet. På en stol vars ben sakta sjunker ner i gräset och gör att man snart sitter med hakan vid bordskanten samtidigt som man spetsar de råa morötterna på gaffeln och viftar över tallriken för att hålla flugorna borta.
Som blind har det hänt fler gånger än vad som är behagligt att erkänna, att när man tar en klunk ur glaset man glömt skydda med sin kropp, svalt insekter i storlekar allt från små till såna man varit tvungen att skölja ner med ännu en stor klunk fylld av ännu fler små insekter.
Men det där panikspringandet ut och in med tallrikar i maj så fort det är 11 grader ute, jagandes solen så att man mitt i en tugga måste resa sig och flytta bordet så skuggan inte snuddar oss, kan göra en vuxen man nervös.
Man huttrar lite, längtar in. Tänker att när sommaren kommer på riktigt har man hunnit tröttna på att släpa bord och stolar hit och dit på gräsmattan.
Det skapas en känsla av massångest om man inte går ut så fort solen skiner.
”Sitter du inne när det är så fint?”
Och man ursäktar sig direkt.
”Ja, jag var ute hela dagen igår och känner att solen nog tog lite mycket…”
Det ursäktas, men knappt.
Sommarfika däremot, i trädgården! Finns inget härligare. En mugg nybryggt. Bakåtlutad i stolen. Solen i nacken. Handen över muggen. Trygg i vetskapen att när jag bränner tungan på det heta kaffet, är det helt fritt från flygfän.
Att inte behöva mer kläder än sandaler, shorts och linne på promenaden med Pälshögen är också oslagbart.
För mig skulle sommaren utan tvekan få pågå året runt. Har inga som helst behov av årstider där graderna understiger +15. Men det är ett annat inlägg.
Nu kör vi vidare rakt in i den här veckan govänner. Måndag och allt som det är.
Eders ///J