Menu

Johan Seige

About Johan Seige

Posts by Johan Seige:

Stockholm Stockholm stan i världen…

, , , , , , , , , , , ,

”Stockholm Stockholm stan i världen, Stockholm Stockholm världens stad.”

Sorkarna bor där. Pratar gator, torg, tunnelbanor spårvagnar. Jag lyssnar och försöker komma ihåg. Lärde mig att Västerbron går över Långholmen, till Södermalm. Alltid något. Beställde en taxi från Högalidsgatan och åkte till ett ställe för att få laserbehandling.

Elektronerna runt atomerna i cellerna får fart. Börjar leva igen. De snurrar med allt från 350 nanonånting till 700. Det stärker Immunförsvaret. Gör också något med stamcellerna. Plus tusen andra saker.

Vi pratade, jag, han som har mottagningen och en kvinna. Västeråsare. Han förklarade vad som hände i min kropp, med mina celler.

Jag tänkte. Om min syn kommer tillbaka, måste jag lämna ifrån mig Pälshögen då? Jag är 58 år, vill jag egentligen ha synen tillbaka? Tankarna virvlade.

Efter en halvtimma var det dags att vända på mig. Ligga på mage. De tryckte på panelen. Det pep svagt. Surrade en gnutta från apparaten. Tankarna fortsatte. Jag har aldrig sett mina barn. Inte heller mina vänner, flickvänner, ombyggda platser. Är rött fortfarande rött? Så som jag minns det? Hur lång tid skulle det ta för mig att memorera allas utseende? Sånt som seende gjort vartefter, under årens lopp. Skulle jag behöva lära mig systemet att hitta överallt igen? Vad betyder den skylten? Och den?

Behandlingen var över. Jag tackade och gick ut. Skulle tillbaks nästa dag. Sorkarna frågade om jag märkte någon skillnad. Jag försökte verkligen hitta något. Kände efter. Hade jag blivit alertare? Tänkte jag klarare? Allt det där som de sa skulle hända. Fett skulle också brännas under processen när atomernas elektroner fick fart… eller hur det var. Jag kände på magen. Samma 6 kilosvalk jag tampats med i 15 år. Jag och valken. Polarna. Fortfarande kvar.

Dagen efter, när jag kom tillbaks, frågade de om jag sovit gott. En av effekterna. Jag svarade ärligt att jag sovit som jag brukar, gott. Märkte ingen skillnad. Ursäktade mig med att jag kanske är trög i mottagningen. Behöver kanske några dagar. De sa mmm, kanske.

Den andra behandlingen var exakt lika som den första. På rygg i 30, sen mage sista halvan. Reste mig och gick ut. Varken piggare eller tröttare. Fortfarande blind. Tänker förmodligen lika effektivt eller ineffektivt, beror på ur vilket perspektiv man ser det, som tidigare.

Så antingen är mitt enda problem min syn, och resten av mig perfekt och opåverkbart. Så optimalt att det inte går att förbättra. Eller så är jag, som en del helbrägdagörare kan säga när deras healingmetoder inte fungerar

”Inte riktigt mogen att ta emot behandlingen. Då du själv måste tror på den, öppna dig, för att den ska fungera.”

Jag vet inte, det kanske tar några dagar innan det biter. Som stark chili. Man smaskar i sig sin tacos, och först några tiotals sekunder senare kommer hettan. Kanske vaknar upp på onsdag med kristallklara tankar och örnsyn.

Eller så har jag återigen bränt stålar på en längtan och förhoppning andra lärt sig utnyttja.

Sitter hur som nu, efter en underbar helg med sorkar, möte och häng med farsan Kjelle, polaren Micke, morsan, så god mexikansk mat att håren på armarna lockade sig, och en behövd Törnrosasömn på båten hem, på köksverandan medan grannen gräver, häller ut något eller bara kör runt med en gigantisk maskin för skojs skull, och känner livet i atomer elektroner och celler, hur bra det är och längtan till fortsättningen.

Eders ///J

Tankar en måndagsmorgon i maj

, , , , , , , ,

Och så hamnar jag i tankar om respekt. Hur ordet missbrukas. Bland gängen som blandar ihop det med rädsla.

”Respekt grabben!”

Jag tror få människor har respekt för gängen och dess medlemmar. Rädd däremot, är man förmodligen.

Respekt hade jag för min morfar som blev 102 år. Började jobbkariären som 14 åring på kvarnen i Skinnskatteberg, och fortsatte arbeta till långt efter pensionen. Stark som en oxe, med en näve som kunde krossa vartenda ben i ens hand om han klämde till. Lyfte gjutjärnsspisar upp på flaket till sin lastbil med råstyrka.

Respekt har man för bedrifter. För folk som jobbar för djur, natur, människor.

En person som har respekt hos andra, är också en omtyckt person.

Det blir en varm dag idag. Vi sa det nyss, jag och Pälshög, när vi knatade längs traktorstigen. En dag då man egentligen borde åka till havet, strosa i vattenbrynet, sandalerna i händerna medan de kyliga vågorna sköljer över tårna, käka en glass och ta en lur i skuggan av en martall. Kanske i morgon…

Trädgårdens alla trädkronor är fyllda av sjungande fåglar. Låter som en tropisk djungel. Lustigt hur de beter sig. Skriker och väsnas för att få ligga. Tänk om vi människor gjorde samma sak… kom på att vi gör det, på krogen, efter några bira. Inte lika vackert. Vi låter mer som svårstartade bilar.

Att sitta nykter på krogen och lyssna på sliriga diskussioner, raggrepliker och de där som är så påstrukna att de konstant ligger 10 minuter efter, gör att man häpnar över att vi överhuvudtaget lyckas reproducera oss.

Jag ska gå in nu, klä mig tjusigare än cargoshorts och linne, och gå på en avslutningskonsert på ett gymnasium. Något jag inte gjort på 10 år, sedan sorkarna gick ur plugget. Har blivit inbjuden av en stand-upadept som gick kursen jag höll för ungdomar, som slutar plugget.

Det var i år exakt 40 år sedan jag själv sprang ut genom Carlforskagymnasiets glasdörrar och möttes av 2000 elevers föräldrar syskon och andra anhöriga. Känslan av att lämna skoltiden var euforisk. Jag tror ingen sprang ut snabbare än mig, jublade högre, hoppade ihärdigare och drog fortare från skolgården. Betygen var så usla att de mer liknade en tipskupong. 1 x 2, i allt. Har aldrig visat upp det vid någon anställning. Tror inte ens jag har det kvar. Om jag ska vara ärlig försvann det förmodligen i samma sekund jag slet av mig studentmössan och kavajen.

Jag minns att jag fick starka ettor i svenska och musik. Min svenskamajje sa efter att jag lämnat in en uppgift där vi fritt fick hitta på något att skriva om, att mitt sätt att berätta aldrig kommer hitta en plattform. Han var inte särskilt trevlig, gubbjäveln! Tillfredsställelsen jag fick var att jag visste att när augusti kom skulle mitt liv starta och öppna upp sig, medan hans hamsterhjul redan var i rullning. Samma elever, med andra namn, samma matsal, samma oinspirerande lektioner och samma skit med att försöka minnas vem som var vem och ge rätt betyg.

Minns att jag när han sa det där om plattform, tänkte att oavsett hur obefintlig plattformen än skulle bli, kommer den vara betydligt färggladare än plattformen han styrde över. Klassrummet på andra våningen i B-huset i Carlforskagymnasiet Västerås 1984, med utsikt över cykelparkeringen och en och annan blå stadsbuss som passerade på Kristiansborgsallén.

”Så snyt dig i skinkan! Jag vann den här!”

Vi kör govänner, rakt in i den här dagen och veckan. Nya krafter har tagits. Energin fyllts på under helgen. På återläsande.

Eders ///J

Slit och släp

, , , , , , , , , , , ,

Och så packade Kärleken för att resa till fastlandet igen.

Ut med väskor till bilen. Instruktioner till mig med jämna mellanrum om blommor som ställts undan som jag inte behöver bry mig om. Alltså instruktioner gällande något som inte gäller.

Ett svagt regn igår kväll medan hon förberedde resan. Hon är borta över helgen, visste man det inte skulle man kunna tro att det gällde 3 månader.

Plötsligt tittar hon ut genom fönstret och säger att bilens halvljus står på. Klockan är nästan 10 på kvällen, båten gick kl. 7:15 i morse. Jag tänkte, ”inte bra. Batteri förmodligen urladdat.”

Hon gick ut. Jag hörde ett hackande, som om man slår en liten träpinne på en stol ungefär.

”Batteriet slut?”

”Ja!”

Vi har bra grannar. Micke kom direkt med laddare. Allt lugnt och stilla igen.

”Jag tror förresten vi har en sådan där laddare.” Säger hon lite senare.

”Har vi?” Svarar jag, uppväxt i en bilhandlarfamilj, ointresserad av bilar.

”Ja, vi köpte den när vi köpte husvagnen.”

Jag rös till vid tanken på att vi faktiskt haft en husvagn ett par år, för lika länge sedan. Vi campade en gång. Drack vin, åt pizza, och på morgonen undrade vi hur tidigt det var ok att åka hem igen. Vi är inga husvagnare.

Hon går fram till skåpet i vardagsrummet och tar fram en liten kartong. De facto att billaddaren ligger i skåpet i vardagsrummet, och inte bland bilgrejerna i ladan, visar lite bådas vårat bilengagemang. Hon plockar fram en ny fin oanvänd liten laddarmanick med krokodilkäftar och nätsladd.

”Vad tror du om att ha den i bilen istället för bland drinkglasen i skåpet?”

Vi var överens.

Och i morse startade bilen som vanligt och hon kom iväg.

Jag ska försöka hålla fortet relativt intakt till hon kommer hem på söndag igen. Vi börjar med ett 50 årskalas idag. Kusin Bettan fyller. Sen ska vi, jag och Pälshög… sitta lite på köksverandan. Efter det kanske ligga lite i hammocken. Sen tror jag vi går tillbaks till gungstolen på köksverandan igen. Så avslutar vi med att hänga i soffan en aning. Så får vi se hur mycket vi orkar göra i morgon efter en sådan slitsam fredag.

Eders ///J

Sommarlagar förbjudna att bryta

, , , , , , , ,

Jag älskar sommaren, men har kanske en del dragningar man knappt törs säga högt i sommar Sverige.

Svalorna är här. Flyger nästan precis över huvudet på mig. Deras ljusa skri är inte särskilt vackert, men sommar. Precis som mormors syster i Eskelhems  hemmagjorda citronsaft. Så syrlig att allt i munnen drog ihop sig när man drack den och gjorde det omöjligt att prata på ett tag. Inte särskilt god, men somrig.

Jag kommer säga något nästintill hedniskt nu. Jag är inte manisk dyrkare av grillat. Alltså, jag gillar det, men saknar det inte när säsongen är över. När folk fråga varför, och jag säger att jag absolut gillar det, men inte har den där sektliknande ”nu är det fredag så nu jävlar ska grillen fram oavsett ösregnet”, blir de häpet, nästan förolämpat tysta.

Kan tänka mig att folk som inte dricker alkohol bemöts på samma sätt.

”Dricker du inte?”

”Nej.”

”Varför?”

Frågan ställd med undertonen hos en som är personligen förolämpad av att någon i dess omgivning har mage att våga inte dricka alkohol!

Jag kan också självklart äta ute i trädgården. Vid det vingliga runda lilla fikabordet. På en stol vars ben sakta sjunker ner i gräset och gör att man snart sitter med hakan vid bordskanten samtidigt som man spetsar de råa morötterna på gaffeln och viftar över tallriken för att hålla flugorna borta.

Som blind har det hänt fler gånger än vad som är behagligt att erkänna, att när man tar en klunk ur glaset man glömt skydda med sin kropp, svalt insekter i storlekar allt från små till såna man varit tvungen att skölja ner med ännu en stor klunk fylld av ännu fler små insekter.

Men det där panikspringandet ut och in med tallrikar i maj så fort det är 11 grader ute, jagandes solen så att man mitt i en tugga måste resa sig och flytta bordet så skuggan inte snuddar oss, kan göra en vuxen man nervös.

Man huttrar lite, längtar in. Tänker att när sommaren kommer på riktigt har man hunnit tröttna på att släpa bord och stolar hit och dit på gräsmattan.

Det skapas en känsla av massångest om man inte går ut så fort solen skiner.

”Sitter du inne när det är så fint?”

Och man ursäktar sig direkt.

”Ja, jag var ute hela dagen igår och känner att solen nog tog lite mycket…”

Det ursäktas, men knappt.

Sommarfika däremot, i trädgården! Finns inget härligare. En mugg nybryggt. Bakåtlutad i stolen. Solen i nacken. Handen över muggen. Trygg i vetskapen att när jag bränner tungan på det heta kaffet, är det helt fritt från flygfän.

Att inte behöva mer kläder än sandaler, shorts och linne på promenaden med Pälshögen är också oslagbart.

För mig skulle sommaren utan tvekan få pågå året runt. Har inga som helst behov av årstider där graderna understiger +15. Men det är ett annat inlägg.

Nu kör vi vidare rakt in i den här veckan govänner. Måndag och allt som det är.

Eders ///J

Möten

, , , , , , , ,

Mötte i morse kl. 7 en skogsarbetande pensionär mitt i skogen.

Möter och pratar med fler människor här, längs traktorstigen, än jag någonsin gjorde i Hökåsen Västerås.

Vi hade aldrig träffats förut. Tre minuter in i samtalet som började med vädret och vad härligt det var att kunna knata omkring i skogen, längs stigar och traktorvägar, frågade han rakt ut om min blindhet. Ytterligare tre minuter senare berättade han om sin skilsmässa, att hans fru förmodligen lämnade honom pga. att han fick prostatakanser och att trollmojen inte längre fungerade. Att hon nu träffat en ny som förmodligen kunde…

Så att jobba i skogen var lite som terapi.

På mindre än tio minuter gick vi igenom saker och ting det borde tagit en flaska vin och en hel afton att göra. Det är något med skogsluften som öppnar upp själen på något vis.

Eller så är det kanske bara det faktum att man står där mitt mellan björk och tall, iklädd trasigt linne, nedslitna jympadojjor och smutsiga shorts, eftersom Pälshögen ett par minuter tidigare badat i ett dike och sen kommit upp till mig och ruskat av sig.

Man kanske är lite mer avskalad. Lite öppnare på något vis.

Det är pollen och frön på datorn. Blir så när man sitter på köksverandan och skriver. Ska spela med De Lyttas Kapell i morgon i Dalhems bygdegård. Skönt, på hemmaplan. Åker dit lite tidigare och kopplar upp i lugn och ro. Det är något visst med att vara i en lokal innan de öppnat och släppt in publiken. Särskilt när man lirar på en restaurang.

Servitriser som ropar till varandra. Frågar om bord och kuvert. Hur många där, och vilka sitter vid fönsterborden. Bartenders som ställer iordning glas och flaskor. Torkar bardisk och ser till så allt är förberett. Någon frågar om vi vill ha något. Det kommer glas med öl, kanske vin, vatten, läsk. Mat serveras. Ibland äter man i restaurangen innan den öppnar. Ibland i köket eller logen, om det finns en.

Men i morgon blir det bygdegården i Dalhem. Inga servitriser. Styrelsefolk och kanske någon ur kulturgruppen. Men det är inte ankskit, som min morfar alltid sa. Fast det sa han faktiskt aldrig. Det är jag som säger det. Men det låter bättre om man låtsas att någon gammal bortgången alltid brukade… Nu svamlar jag. Börjar bli trött i huvudet. Dags att låta fingrarna vila, sela på Pälshögen och se om de två gevärsskott jag hörde för några minuter sedan kom från traktorstigen.

Vi ger oss av in i resten av fredagen nu, utan bromsar.

Eders ///J

Enkelt avhjälpta hinder

, , , , , , , ,

Och så har jag precis hällt upp en mugg nybryggt. Sitter i gungstolen på köskverandan. Shorts och linne. Som vanligt country i högtalaren. Svagt, så där så man knappt hör men kan nynna med lite när det kommer en låt man känner igen.

Scrollar på nätet. Läser nyheter. Ser om det finns något att göra skoj av, hittar allt för mycket. Sverigedemokraterna som försöker verka indignerade och arga över att TV4 avslöjat ”Trollfabriker”. Ingen tror på deras reaktion, alla häpnar över att TV4 lägger upp avslöjandet som en nyhet. Blev folk verkligen förvånade?

Jag tar en sipp ur muggen och scrollar vidare till något intressant. Möts av SRFs artikel om att Regeringen har gett Boverket i uppdrag att bedriva en informationsinsats om enkelt avhjälpta hinder.

Här är artikeln.

Uppdrag ska ge bättre tillgänglighet

”Några exempel på hinder som kan vara enkelt avhjälpta är enligt Boverket mindre nivåskillnader som exempelvis trappsteg eller höga trösklar, avsaknad av ledstänger, dålig ljudmiljö eller bristande kontrastmarkering och bristande varningsmarkering.”

Som funkisar har vi alltså varit tvungna att sänka kraven på tillgängligheten för att överhuvudtaget få någon. Är jag hård? Kanske. Säg gärna emot, skicka mig ett mail. info@brutroad.se

Om en ”vanlis,” (person som inte har någon funktionsnedsättning) inte skulle kunna ta sig in i ett gäng av butikerna i valfri stad, skulle det kanske bli snack, eller vad tror ni? Tänk om alla vore tvungna att ta på sig ögonbindel för att ta sig in i butiken. Eller sätta sig i rullstol? Undrar hur lång tid det då skulle ta innan man plockade bort trösklar och satte ledstråk i butikerna?

Vet, det är säkert ett barnsligt sätt att tänka, men det är min vardag. Det där med ögonbindel.

Eftersom ingen skulle göra det enkla tricket för att kolla tillgängligheten i sin lokal, fick vi lov att sänka kraven.

”Kan i alla fall några av oss få tillgång till de offentliga lokalerna?” Ni behöver inte tillgängliggöra allt, men litegrann, så är vi nöjda…”

Jag och en kollega, Lars-Göran Wadén, brukade dra runt på Almedalsveckan och kolla tillgängligheten hos de olika utställarna och föredragslokalerna några år på raken.

Minns när vi stod nedanför trappen till Unionens föredragslokal. Ingen ramp, inte ens en bakdörr utan trappor. De kom ut, de ansvariga. Tydligt var att de tyckte vi var jobbiga som frågade om olika medlemmar i Unionen värderades annorlunda? Om man hade någon som jobbade med tillgänglighet?

700 000 medlemmar på 89 000 arbetsplatser. Och ingen hade tänkt på att förlägga sina almedagsdagar i en tillgänglig lokal. Det fanns självklart ingen info som var tillgänglig för personer med läsproblematik.

Vi drog ner till Sveriges Riksdags tält. Trappor upp. Ingen ramp. De skämdes. Sa jag att det var Sveriges Riksdag?

Morgonen därpå när vi kom ner fanns där en ramp. De hade byggt en under natten. Lutningen var spännande. Om jag släppt LG utför den, skulle farten gjort att han farit rätt över gatan, uppför Hästbacken, genom Österport och försvunnit mot Slite och förmodligen aldrig setts till efter det.

Men vi kämpade oss upp. Visade sig att de tillgängliggjort lokalen men glömt tillgängliggöra flyers och annan information med text. Så där försvann mina möjligheter att ta till mig info.

349 ledamöter. Vet ej hur många som utöver det arbetar i Riksdagshuset, men ett gäng skulle jag tro. Ingen tänkte på att tillgängliggöra information eller lokal under almedagsdagarna.

Så egentligen är det lite korkat av mig att bli förvånad och irriterad när lokaler och offentliga utrymmen inte är tillgängliga, när några av landets största organisationer och styrverktyg inte ens tänker på tillgänglighet.

”Varför ska vi när Storebror inte bryr sig?”

Så är livet gott folks, för en blind musikant här mitt i solen på köksverandan i det lilla huset vid den lilla oljegrusvägen strax utanför socknen mitt på ön i Östersjön denna majdag i nådens år 2024.

Eders ///J

Ett par låtars historia

, , , , , , , , , , , , , , ,

Sitter på köksverandan med den lilla blåtandshögtalaren som ser ut som en gammal 50-talsradio.

Countryhits på svag volym. En mugg fylld till kanten med nybryggt och ett spendrag mjölk.

Jag bor på Gotland, tillräckligt långt från Visby för att gränsen där känslan av att man är en del av stan, brutits. Man sköter sig själv här ute. Vår gamla lada står där den står, doftar svagt av hårt trä. Kluvna klabbar i vedboden. Snickarboden fylld med verktyg, nya och mycket gamla. Det lilla torpet, min mormors och morfars, där vi nu bor, är nästan oisolerat. Blir lite kyligt på vintern, men vi klarar oss. Det blir sällan kallare än 5 minus här, och håller aldrig i sig längre än några dagar. Tjäle tror jag inte man haft här nere.

Vi är nog rednecks skulle jag tro. Julgransbelysning på stora verandan året om. Vi hade en husvagn ett par år som stod oanvänd i trädgården. Bilen är inte gammal, men lite lagom repig, som den blir på landet när buskar och grenar skrapar i lacken. Nån gång ska vi måla klart huset.

Känns lite som att leva mitt i en countrysång.

Igår fick jag ett samtal. En person hade lyssnat på vår, De Lyttas Kapells sång, Portens kapell. Jag skrev den till viss del till min morfar. 1920 – 2022. Japp, han blev 102 år.

Låten handlar om äldre män som blir ensamma kvar efter att frun gått bort, vännerna också, en efter en.

”Sitter på trappen till det som var förr och tänker på allt som jag gjort. Jag ångrar en massa men älskar allt fler, och ler när min tanke far bort.” (Finns på Spotify för den som vill lyssna.)

Personen gifte sig förra året och försökte boka oss till sitt bröllop i Järvsö. Tyvärr var vi redan bokade, och var tvungna att tacka nej. Hennes man, berättade hon igår, har skrivit om texten, och hon undrade om det var ok med mig att han gjort det, att de spelar den och lagt upp den på sociala media. Vilket det självklart var, och är. Texten är nu i deras bearbetning en kärleksförklaring.

Jag känner mig hedrad och stolt över att ha skrivit en melodi som blivit omtyckt.

För ungefär 25 år sedan, när jag jobbade på det kultförklarade skivbolaget Birdnest records, skrev jag en låt jag hade tänkt skulle låta lite punk. Som artisterna på Birdnest. Jag fick aldrig till det riktigt. Men melodin och ackordföljden var bra. På ett sångskrivarretreat bad jag Brett Perkins, en vän och musikkollega, skriva engelsk text till den.

”Endlessly falling.”

För 10 år sedan översatte jag alla mina sånger till svenska. Tänkte att jag ju ändå är född här, bor här och kan språket bättre än engelska. Döpte om ”Endlessly falling” till ”Faller helt sanslöst.” Vi gjorde en video på sången där bröllopsfoton på mormor och morfar tagna någon gång 1942 skulle jag tro, finns med.

Jag spelade sedan låten som en överraskning under vigseln när jag och min fru gifte oss i kyrkan här mitt på Gotland. Hon visste inget. Vi var lite countryklädda. Kostym med cowboyslips, boots och hatt, fru med vacker cowgirlklänning och boots. Mitt i sermonin böjer sig prästen bakåt och ger mig gitarren. Jag spelar, ”Faller helt sanslöst”. (Finns också på Spotify.)

Så i somras fick De Lyttas Kapell ytterligare en förfrågan att spela på ett bröllop. Vi är egentligen inget bröllopsband, men paret hade hört ”Faller helt sanslöst” och ville att vi skulle spela den precis innan vigseln, på gräset vid Vallevikens sjökrog. En utomhusvigsel under ett träd. Fantastiskt romantiskt och vackert. Solens strålar ner mellan bladverken. Havets vågor som slog lojt mot stranden. Doften av blommor och vin.

Gästerna hade ingen aning om att det skulle bli bröllop. Vi gick sakta mot bilarna medan vi spelade outrot. Tonade ut oss själva akustiskt. Sen underhöll vi på kvällen. Mycket fint bröllop och ett härligt minne.

2 låtars historia och liven de börjat leva på egen hand.

Musik är fantastiskt kul. Jag tackar alltet varenda dag att jag får pyssla med det jag pysslar med. Hänga med goda musikanter och låta den hjärnhalvan jag har som jag vet fungerar, jobba.

Eders ///J

AE-After Eurovision

, , , , , , , ,

Och så är helgen över. Journalister som trumpna lämnar Eurovision utan större skandaler att rapportera än att Nederländernas komedienn diskats för att han kanske varit dum mot en fotograf.

Så blir det väl ibland kan jag tänka, att man som journalist åker till ett stort event och kanske inte direkt hoppas att något katastrofalt ska hända, men en liten skandal ändå va, så man får lite tid i rutan?

Jaja, nu är det över. Nederländerna, enligt en av journalisterna som ändå försökte krama lite vatten ur Eurovisionstenen, kanske inte kommer ställa upp nästa år pga. diskningen man tyckte var orättvis. Trots att ingen verkar veta vad som hänt. Imponerande vattentramp och lufttuggning måste ändå erkännas.

Sommaren kom igår. 12 maj 2024. Brände näsan i solen. Linne och sommardojjor. Pälshögen har plockat ut alla sina filtar på gräset, ligger på rygg och sparkar på en av dem. Svårt ibland att tro att han är en ledarhund.

Just det, för er som kanske inte följer mig på FB, utan råkar ha hamnat här, är jag blind sedan 25 år ungefär. Musiker ståuppkomiker och föreläsare. Mina band finns också här på sidan. Håller på att uppdatera all info.

De Lyttas Kapell. Vi finns på Gotland. Lirar enbart originalmusik på svenska.

Rotrock. Splitternytt. Så nytt att vi repar för första gången i morgon. Gamla reggaelåtar jag skrev på 90talet som bara legat i en låda. Också här på Gotland. Det är här jag bor och verkar.

Sitter nu på köksverandan. Fåglar sjunger i trädgården, traktorer åker fram och tillbaks längs den lilla oljegrusvägen, med vagnar fyllda med kor som ska släppas ut i skogen och på fälten. Det är ett liv på landet som gör att det inte går att skriva annan typ av musik än rock blues med ett stänk country.

Har också tagit upp skrivandet av boken ”Skiten”. Kommer handla om tankarna när jag förstod att jag skulle bli blind. Eller snarare när jag någonstans accepterade att jag skulle bli det. Jag var runt 21. 1987. Den skrivs med humor som fundament.

Dåså, där fick ni en kort presentation mitt i allt. Nu ska jag fylla på kaffemuggen, svara på lite e-post, skicka några, och sen ge mig av rakt in i den här dagen. Med tummen i luften och allting i siktet.

Eders ///J

Allt slutar fungera när frun är bortrest…

, , , , ,

Märkligt, diskmaskinen slutar ofta fungera när frun är bortrest? När hon är hemma brummar den hela tiden. Bara att öppna och stoppa i skedar och tallrikar vartefter.

Hon åkte i morse, sedan dess har den varit helt tyst. Jag öppnar och stoppar i bestick och tallrikar. Händer ingenting. Helt tyst.

Har provat tvättmaskinen också. Samma där. Smutstvätten jag stoppat in i den ligger kvar, torra och fortfarande smutsiga.

Funderar om det är något elfel? Har checkat proppskåpet, jordfelsbrytaren, alla sladdar sitter där de ska.

Smutsdisken i diskhon ligger också kvar, men det har sin förklaring. Eftersom diskmaskinen inte verkar fungera. Förmodligen något mekaniskt tekniskt som gör att den inte förflyttas om inte maskineriet så att säga är igång.

Tänker att jag avvaktar ett tag och ser vad som händer. Sätter mig i soffan med en iskall. Ibland kan det räcka med att stänga av och slå igång strömmen, så hoppar allt igång igen.

Eders ///J

Synestesi, hur funkar det när man är blind?

, , , , ,

”Synestesi är ett neurologiskt tillstånd där sensoriska upplevelser korsas, så att en person till exempel kan höra färger eller se ljud, vilket skapar unika upplevelsemönster.”

Jag har det. Plus blind. För mig är det färger. Vartenda ord, varje bokstav, varenda ljud får blixtsnabbt en färg. Textrader. När jag skriver låttexter läggs en färg på varje rad. Ibland kommer jag ihåg färgen först, sen orden.

”Brevet till gud.” En De Lyttas Kapelllåt.

”Jag är född en sommardag”. Meningen börjar lite rödsvart och går sakta mot gult. Hjälper mig oftare än sällan att minnas texter.

Jag har varit blind i ca 25 år, så jag vet hur färger ser ut. Snackade med en vän för några dagar sedan som varit blind sedan födseln. Han funderade över hur synestesin och färgerna skulle funka på en som aldrig sett färger. Vi funderade. Kan hjärnan producera något som den aldrig upplevt? Kan den skapa färger på egen hand?

Min vän har ingen aning om hur färger ser ut, och kan därför inte veta om han i sin fantasi ser färger eller inte.

Att få mekaniska saker beskrivet för sig är inga problem. En cykel t ex. ”Stålrör som är sammansvetsade i en si och så formation med hjul ekrar osv”. Går att känna på och skapa sig en ungefärlig bild av.

Men färg? Hur beskriver man något som enbart går att uppleva med det enda sinnet man inte har?

Om man är barndomsblind och aldrig har sett färger men drabbats av synestesi där färger är tillståndet? Om färgerna inte upplevs, räknas inte det neurologiska tillståndet då? Har man lyckats drabbas av ett neurologiskt tillstånd kroppen inte klarar av att utföra? Ett märkligt stadie av Moment 22, där man har en svag släng av autism som aldrig kan utvecklas då en annan funktionsnedsättning står i vägen och gör det omöjligt för den att få fäste.

Det finns grodor som lever i miljöer där ögonen inte behövs, vilket gör att de helt enkelt inte har några. Är de blinda då? Kan man märkas med en funktionsnedsättning om man inte har ett sinne man inte behöver? Är vi människor så självgoda att vi hela tiden utan eftertanke utgår från just våra mänskliga behov för att överleva, och använder det som mall för allt annat liv?

Inte så jädra märkligt då egentligen, att vi inte klarar vara överens ens i våra egna homosapiensled.

En fredagstanke så här i maj månad när sommaren är på ingång.

Eders ///J